Månad: april 2014

Dagens vän 19/4: Peter Wuyts

This text will follow in english.

Peter var ingen nära bekant på jobbet. Jag tror inte vi pratade om något annat än jobb de få gångerna vi hade en konversation. När vi hade det så rörde det sig oftast om att låna saker från lagret. Jag minns Peter som en tyst, stor, trygg och kunnig supporttekniker. Och jag minns att han ritade.

När han la till mig på Facebook en dag 2010 blev jag smickrad, som jag alltid blir när någon vill kännas vid mig. Kände vi varandra? tänkte jag sedan. Nej, det gjorde vi ju inte, men jag har som policy att acceptera alla vänförfrågningar jag får från folk som jag träffat. Sedan dess har jag lärt mig att Peter var och är mer än bara en supporttekniker, såklart. Han är en konstnär! Om det är han som ritat de fantastiska porträtten han postar på sin tidslinje, vilket jag tar för givet, så är han dessutom en riktigt talangfull sådan. Undrar om han ställer ut?

Peter är också den första av mina gamla TechTeam-kollegor i denna genomgång som visar sig fortfarande jobba för företaget, eller han kanske bara är seg med att uppdatera sin Facebook-sida? Vem är inte det, handen på hjärtat?

Kram på dig, Peter!

 

Peter was no close acquaintance of mine at work. I don’t think we discussed anything but work the few times we had a conversation. When we had one it was almost always about borrowing items from the storage room. I remember Peter as a silent, big, secure and competent support technician. And I remember vaguely that he drawed.

When he added me at Facebook in 2010 I was flattered, as I always gets when someone gives me his or her attention. Did we know each other? was my second thought. No, we didn’t, but my policy is to add everyone who adds me and I have met. Since then I’ve come to know Peter as not just a support technician.

The man is a true artist! If he has drawn the fantastic portraits he posts on his timeline, which I take for granted, he is very skilled and should have his own exhibitions.

Peter is also the first one of my old TechTeam colleagues in this Friend project who still works at the same company, even though it partly changed its name. Or maybe he’s just a little slow on updating his Facebook About page? Aren’t we all, come to think of it?

Hugs, Peter! Keep the art coming!

Mitt Afrika V – Mitt Ngorongoro

För tidigare delar av reseberättelsen, klicka här: Del I, Del II, Del III, Del IV.

Vi lämnade Serengeti i gryningen nästa dag och åkte tillbaka över de milsvida vidderna för att återvända till Ngorongoro, en krater som anses vara en av världens vackraste platser. Huvudnumret för dagen var att vi skulle få syn på den sista av Big Five, noshörningen, den svåraste och skyggaste av dem alla. Nere i Ngorongorokratern finns alla Tanzanias djur representerade utom ett, giraffen, som har för gänglig konstitution för att ta sig ner för kraterns branta sluttningar.

Jag må vara portad från Ngorongoro, men jag kan åtminstone äta mina egna snorkråkor utan att använda hovarna!

Jag må vara portad från Ngorongoro, men jag kan åtminstone äta mina egna snorkråkor utan att använda hovarna!

Själva tog vi oss ner via en serpentinväg som en kan tycka att även giraffer skulle kunna nyttja. En som kommit på att människovägen var den bekvämaste var en imponerande elefant som inte brydde sig om den trafikstockning han orsakade. Som väl är orsakade han också sagolika fotomöjligeter. Bilarna i kön turades vänskapligt om att ligga i tät just efter elefanten så att alla skulle få en chans till den oförglömliga bilden.

TZ2 395

Nere i kratern stiftade vi snart bekantskap med abdimstorken som befåglade kratern i tusental. Ett klart uppköp från den vidriga marabustorken, men fortfarande ingenting för fågelfobiker som jag. Annat var det att skåda den ståtliga krontranan! Den hade gjort sig fint vid Hornborgarsjön!

TZ2 439  TZ2 521

När vi åkt runt på Serengeti hade ju ett av de mer barnsliga nöjena varit att skrämma gnuer i sken, vilket var förbluffande enkelt. Så fort en sprang så hängde de andra på utan att ifrågasätta. Daniel vrålade efter dem att de var dumma i huvudet, men det fick dem inte att stanna av blygsel. Nere i Ngorongoro var de dock lögn att få fart på dem. Eftersom det inte var så många faror där nere så chillade gnuerna och lät sig fotograferas på ganska nära håll utan att få spel. Om en nu vlle ha ett riktigt fult minne av resan.

Daniel berättade en historia om två tyska bröder som en gång bosatt sig i kratern någon gång på början av 1800-talet (tror jag). De var de enda människorna som bodde i kratern och de hatade varandra. En kan ju undra hur det gick till att de flyttade dit….var det så att den ena brodern började hata folk först och flyttade så långt bort han orkade, så den andra brodern som saknade honom sålde allt han hade, lämnade jobb, familj och förmögenhet bakom sig och flyttade efter och sedan när han dök upp på brorsans förstutrapp fick han världens utskällning? Inte undra på att stämningen blev något tryckt efter det.

Plötsligt såg vi en massa bilar stå stilla vid vägkanten utan ett enda djur i sikte. Vad var nu detta? Daniel kastade ett getöga över savannen och sa att där ute låg det en noshörning! Alla flög upp och riktade in sina kameror, men åt olika håll. Var var besten? Var den bakom oss. Den visade sig inte vara synlig för blotta stadsboögat, men med maximal zoom, optisk och digital vilket för mig innebär 40 gångers förstoring lyckades jag få en bild ändå. Lite besviket sa jag att vi lär väl få komma närmare någon annan noshörning under dagen. Daniel skrattade och sa: ”Den där är nära.”

En liten detalj av en maximalt inzoomad bild!

En liten detalj av en maximalt inzoomad bild!

På kvällen fick vi se några noshörningar till, från lodgens balkong med utsiktskikare. Folkskygga rackare de där, men det kanske en ska vara glad för.

Dags för rast och avstigning en stund, och det kändes ju lite egendomligt att bara stiga ur bilen och ta en promenad ganska strax efter att en skådat noshörning, hyenor och sjakal. Men vi lyckades klara oss från att bli uppätna, enstaka bett från tsetseflugor borträknade.

TZ2 565

Ngorongoro är fullt av både djur och historier. Daniel stannade och pekade på ett kranium som låg mitt ute på ett fält. Det var en elefants gamla avlagda skallben och Daniel hävdade att den elefantens ättlingar kommer och hälsar på kraniet någon gång om året. De kommer strosande, står där en stund, drar snabeln över kraniet och går igen. Hur kan de veta att det är samma elefanter? Det kanska bara är nån geocache eller nåt som drar till sig mycket turistelefanter? Men det verkar som viltguiderna har stenkoll på sina medvarelser i nationalparkerna, så det är ingen idé att betvivla historiens äkthet.

Ny kiss- och fikapaus vid en liten sjö där det vimlade av småfåglar i fantastiska färger och former. Där finns även större fågel, ett helt gäng glador, som vi skåningar lätt känner igen hemifrån, försökte sno så mycket turistmat det gick, och på andra sidan sjön i ett träd satt det en livs levande vithövdad örn! Som tagen ur amerikanska statsvapnet! I sjön plumsade dessutom några flodhästar runt och blev peelade av en tjänstvillig vadare.

And the laaaand of the freeeee!

And the laaaand of the freeeee!

Ska jag spara polisongerna?

Ska jag spara polisongerna?

Lite senare fick vi se något så ovanligt som en lejonhanne som var uppe och gick mitt på dagen. Lejon jagar på natten och smälter maten och poserar för turister på dagen, men här i Ngorongoro så var det andra vanor. Det kan också ha hjälpt igång djurens konung att detta var en ovanligt molnig och mild dag, för ovanlighetens skull låg temperaturen på svala 20 grader.

Nu var det dags att pallra sig till lodgen, som den här gången visade sig att vara ett regelrätt lyxhotell med riktiga rum och stor hotellrestaurang med livemusik. Det här var den äldsta lodgen i området och nog kändes den kolonial alltid! Jag tror att det var här vi såg två herrar som måste kommit dit för VM i Hemingway-lookalike som favoriter. I restaurangen hade de en speciell fruktkypare som rekommenderade olika melonsorter och till vilka rätter de passade. Jag försökte snoka reda på några fruktknep för att optimera frukosten hemma, men han avslöjade inte yrkeshemligheter.

På hotellet hade de också en väldigt social och kontaktsökande hotellvaktmästare. Det dåliga var att hen var en marabustork, det fina i storksången att vi inte behövde dricksa hen.

 

Kan jag ta väskorna?

Kan jag ta väskorna?

Resan fortsätter i Del VI – Min Lake Manyara!

 

Försmak

Jag kan bara beklaga dem som inte är i Lund denna påskafton. Försommarväder och picknickpremiär i Botaniska trädgården. T o m Apan fick följa med och som den linslus hen är satte hen sin speciella prägel på omgivningarna.

BildBildBildBildBild

Dagens vän-repris 22: Vidar Aas

Jag har fått bekräftat att det var sommaren 1986 som det dök upp en glad norrman på Greve Othello Cup första gången. Vidar visade sig snabbt vara en stor spelentusiast och blåste liv i norsk Othello. Han har betytt minst lika mycket för norsk Othello som Benkt Steentoft gjort för svensk.

Under några glada 90-talsår var det tradition för lunda-Othello-spelarna att bila upp till Vidars farfars brors campingplats utanför Kristiansand för två dagars Othello-festival med kringarrangemang i form av straffsparksläggning och tipsrunda m m. Jag var bara med en gång, men det var en härlig erfarenhet, med alla dessa talangfulla unga Othello-spelare som poppade upp som svampar ur jorden där i väster. Justvik, Våje, Vehusheia, Holm, Holm, Holm, Holm, Holm och allt vad dom hette.

Vidar har spelat 5 Othello-VM för Norge, med en 19:e plats som bästa resultat.

Liksom Benkt spelar Vidar alla spel i hela världen. Jag vågar inte ens försöka räkna upp alla spel han tävlat och tävlar i. Han arrangerar spelveckor där det arrangeras turneringar i alla spel man kan tänka sig.

Klem på deg, Vidar!

Dagens vän 18/4: Paul van Rompaye

This text will follow in english!

Nu när det är påsk och allt tänkte jag berätta historien om en man som kom från himlen och troddes vara död men återuppstod mirakulöst. Jag talar naturligtvis om min gode vän och kollega, Paul van Rompaye.

Det var en sen natt eller tidig morgon i Leuven, Belgien. Några nattvandrare var på väg hem i godan ro när de plötsligt överraskades av att en ung man föll ner från skyn och rakt ner med huvudet före i gatan. Mannen reste sig upp, sa något osammanhängande och föll ihop igen. På akuten konstaterades att hans nacke var bruten.

På måndagen var det stora samtalsämnet på kontoret att Paul ramlat eller hoppat från sin balkong. Det visade sig senare att det rörde sig om det förstnämnda scenariot. Olika versioner sa att han var död, men snart stod det klart att han mirakulöst klarat sig.

I Belgien och speciellt på TechTeam var det inte OK att vara sjukskriven i onödan, en av våra kunnigaste medarbetare fick avsked p g a att han hade ovanan att komma lite sent titt som tätt, så det stod överraskande kort på innan Paul kom tillbaka till kontoret och började ta samtal, med huvudet fixerat i en ställning för att avlasta nacken. Han återhämtade sig trots denna påfrestning fort och bara ett år senare battlade han i breakdance på en kontorsfest. Ok för att han förlorade, men vad kan man begära egentligen? Snart träffade han sitt livs kärlek, på jobbet naturligtvis, och numera har de åtminstone ett barn, eller visst är det två? Han jobbar på Europakommissionen och lever ett dubbelliv på Facebook, men det är kanske hemligt, så det talar vi tyst om. Du får i alla fall inte två inlägg skrivna om dig, Paul!

Längst ner i det här inlägget, efter den engelska versionen, återfinns bilder på det kort han förärade mig när jag skulle flytta hem till Sverige. Det berättar en del om vad det är för en briljant och speciell hjärna vi har att göra med här.

Kram på dig, Paul!

 

Now, in the time of Easter, I intend to tell you the story of a man who fell from heaven, was believed dead but was miraculously reserructed. I am of course talking about my good friend and colleague, Paul van Rompaye.

It was a late night, or maybe early morning in Leuven, Brussels. Some night wanderers were on their way home in tranquillity when a young man to their surprise fell from the skies, head first in the pavement. The man got up, said something incoherent and went down again. In the ER they found that his neck was broken.

Next monday the big office topic was Paul’s accident or jump from his balcony. It turned out it was the first option. Different version told he was dead but soon it was clear he had miraculously survived.

In Belgium and especially on TechTeam it was not OK to be absent more than absolutely necessary. One of our most skilled technicians got sacked due to a bad habit of coming som minutes late now and then. (In another company a middle manager only got the afternoon off to get married…) Therefore it wasn’t long before Paul was back in the office with his head in a paper bag…no of course not, but it was fixed with an elaborate metal construction to let his neck rest as much as possible. Even with this strain he got better surprisingly fast and only one year later he participated in a breakdance battle on an office party. Well, he lost the battte, but what do you expect during the circumstances? Soon after that he met the love of his life, at work of course, Petra, and now they have I think two kids. Paul is working for the European Commission and is living a double life on Facebook, but that could be a secret so I say no more about that than you won’t get two Friend of the Day stories written about you, Paul!

Below you can see the card Paul gave me when I was to move home to Sweden in 2006. It gives a clue to the brilliant and special brain that dwells in that red head.

Hugs, Paul! And thanks for the party!

078079

 

Ett jobb att fastna i

Varje dag får jag mail från Monster på 10 jobb som jag skulle kunna söka. Eftersom jag har bett dem att skicka alla jobb i hela Skåne, så blir det ganska slumpmässigt. Ibland dyker det dock upp intressanta annonser. Som idag, på självaste långfredagen!

Ett företag i Helsingborg söker kundtjänstadministratörer. Företaget är världsledande inom ”self-adhesive label materials”, och den spontana översättningen av detta blir i min hjärna ”klistermärken”. Eftersom jag som liten samlade på klistermärken, både med och utan lukt, så blir jag genast nyfiken på vad en kundtjänst för klistermärken får för typ av samtal…

*RING!*

”Välkommen till Klistermärkesföretaget! Du talar med Johan, vad kan jag hjälpa till med?”

”Ja hej, Astrid Edklint från Söders höjder här! Jag har just köpt ett ark av era produkter tlll mitt barnbarns barn och nu verkar de inte fungera. Arket fastnar inte på något material!”

”Jaha, vilka material har ni provat?”

”Ja, märkena är bilder på Justin Bieber, så först försökte vi sätta upp dem i taket över hennes säng, men de ramlade ner nästan direkt. Det är väl gips eller nåt. Sedan provade hon att fästa dem på huden, men de föll bort så fort hon tog på sig en tröja!”

”Det låter egendomligt, låt mig titta i felsökningsmanualen….har du klistermärkena med dig nu?”

”Ja, jag kan knappt slita ögonen från dem, men det beror inte på att de har börjat fungera, vilket i och för sig hade varit typiskt nu när jag ringt till supporten och allt!”

”Om du vänder på dem och känner på baksidan…”

”Vänta, nu går du fort fram, tänk på att du har att göra med en gammal dam!”

”Ok, förlåt, vi tar det stegvis. Vänd på klistermärket..:”

”Det är gjort!”

”Känn nu på baksidan av klistermärket…”

”Är det sidan jag vänt mot mig nu, eller menar du att jag ska känna på den sidan som är baksida för mig nu, alltså framsidan?”

”Nej….förlåt för att jag uttrycker mig otydligt….känn med fingrarna på den sidan som inte pryds av Justin Bieber!”

”Aha, det har jag inte gjort tidigare, den andra sidan har jag fingrat på en hel del….vilken del av baksidan ska jag röra vid?”

”Det spelar faktiskt ingen roll.”

”Ojoj, då blir det svårt….tänk som jag sa på att jag är till åren kommen….”

”För anständighetens skull kan vi säga att du kan röra den övre baksidan av Justin.”

”Det är gjort!”

”Klibbade fingret fast?”

”Nej, inte alls, det är ju det jag säger hela tiden! Finns det inte någon annan jag kan få tala med?”

”Häng med mig nu, Astrid, jag tror vi har kommit på något här. Ser du att det är som en skåra på baksidan?”

”En skåra…ja, den ser jag! Fantastiskt, hur kunde du veta det?”

”Det är inte så konstigt, jag är van och får såna här samtal flera gånger om dagen! Se om du kan böja skåran lite lätt så att den så att säga blir större?”

”Är det säkert? Går den inte sönder då?”

”Inte om du böjer försiktigt. Slit inte utan böj bara lite, lite….”

”Jag försöker…..nej, vad var det jag trodde!? Nu gick baksidan sönder. Det är ju typiskt!”

”Ingen fara, det är så det ska gå till. Ta nu bort det som började lossna från baksidan. Det är ett skyddspapper som ska tas bort för att du ska kunna använda klistermärkena!”

”Är det inte bäst att jag går tillbaka till butiken i alla fall? Var ligger er närmaste serviceverkstad?”

”I Mogadishu.”

”Oj…då kanske jag får göra ett försök själv i alla fall. Jag tar av det där….vad kallade du det?”

”Skyddspapperet. När det ä borttaget så känner du på ytan som nu blottlagts. Är den klistrig?”

”Ja, det vill jag lova! Tänk att det var så enkelt! Jag är helnöjd, tack för en underbar support, ni är hjältar allesammans enligt mig!”

”Tack så mycket, alltid roligt att kunna stå till tjänst! Nu skulle jag gärna vilja ha din e-mailadress så att vi har något att gå på om du ringer igen och vi behöver hitta ditt tidigare ärende….”

”…mmmfffmmmhhmpf….”

”Oj, jag glömde visst säga att ni ska akta er för att placera aktiverat klistermärke på läppar eller andra andningsvägar. Det står på första sidan i bruksanvisningen som medföljer och som också finns att ladda ner från internet. Men det gör ingenting, vi kan hoppa över det där med email-adressen. Vill ni att jag ska koppla er vidare till 112?”

”…..mmmffmmmfffhhmmm…”

”Inte det? Tack för att ni ringde, och ha en bra dag!”

 

Men när jag läser vidare i ansökan så visar det sig att UPM Raflatac självklart inte sysslar med såna klistermärken, utan mer etiketter och emblem inom förpackning och industri. Dessutom passar min kompetensprofil in riktigt bra, så det blir nog så att jag skickar iväg en ansökan. Erfarenheten har jag garanterat!

Dagens vän-repris 21: Linda Magnusson

Linda spelade om inte Lilldunk så i vart fall en av de många trollungar som förekom i Kungen som bytte bort minnet. Hon hängde sen med i teatergrupperna i flera år och var en av de allra mest talangfulla och roliga av oss. Hon var en mycket övertygande dvärg Kloker i mitt förstlingsverk Snövit II, och det var inte bara för att hon var och är något kortvuxen. Efter det tvekade jag inte utan tilldelade henne rollen som tant Sofia i ”Nya folk och rövare i Kamomilla Stad”.

Vi har varit i Göteborg tillsammans och spelat en egendomlig dragshow-variant av Molières Den Girige där nästan alla mansroller spelades av kvinnor och flera kvinnoroller spelades av män. Linda fick hålla sig till sitt kön i rollen som den väna Marianne medan jag iklädde mig rollen som kopplerskan Frosine. Och greve Anselme, i cykelbyxor, ledartröja och hårdrocksperuk.

Och så har vi ju den där gången på Åhus bibliotek, när vi spelade en pjäs som hette I Kong Christians nattmössa av Annmari Asker. Jag var själve kongen (igen!) och i en scen skulle jag öppna ett tomt dokument och låtsas läsa det och sedan upprört säga att det var en förfalskning och riva sönder det mycket dramatiskt. På sista föreställningen hade dock en sammansvärjning ägt rum i kulisserna. Linda och några andra i ensemblen hade gjort vissa tillägg i dokumentet, små kommentarer om folk i publiken, en karikatyr av mig, en liten hälsning, för att jag skulle bryta ihop på scenen. Och det hade säkert lyckats utmärkt om det inte varit för att jag också hade mina sammansvurna. Jag befann mig på scen hela föreställningen, men just innan scenen där jag skulle läsa dokumentet hör jag en teaterviskning från byxorna (nej, inte mina byxor, det heter så, draperierna vid sidan av scenen) ”De har skrivit på dokumentet!”
Jag kunde alltså förbereda mig lite innan Linda kom in på scenen i rollen som bondmora anklagad för stöld (eller nåt liknande) åtföljd av Jenny Månström (vars inlägg snart kommer i repris) i rollen som den anklagande adelsmannen, jag fick dokumentet i min hand, öppnade det och fann det mycket lustigt och humoristiskt. Damen på första bänk hade faktiskt väldigt stora bröst, exempelvis. Men karikatyren var inte speciellt lik. Jag fick behärska mig till det yttersta för att upprört säga det var en förfalskning och sedan….vika ihop det snyggt och prydligt och sticka ner det i ena stöveln.
Enligt manus skulle sedan den bondmoran benådas av kongen och därför kasta sig tacksamt ner på marken. Så skedde men efteråt verkade hon inte vilja resa på sig. Linda hade brutit ihop och låg i en liten hög på golvet och skakade av skratt.

Varför jag stoppade ner brevet i stöveln, undrar kanske en hel hög? Jo, i nästa scen skulle de två ”hjärnorna” bakom sabotaget komma in i rollerna av blivande drottning Kirsten Munck (nej, alla spääxare, hon kom INTE ut ur ett paket!) och dennes hagalna moder Ellen Marsvin. En hård förhandling skulle äga rum om Kirstens hemgift och när den var över improviserade jag genom att fråga om vi var överens. Fru Marsvin såg nervös ut och försökte med ett ”ja….” varvid jag böjde mig ner, drog fram dokumentet ur stöveln och krävde skriftligt. Man såg koncepterna ramla ur hennes händer för ett ögonblick och sedan samlade hon ihop rösten så mycket så att hon i alla fall kunde väsa ”Odjur!” (utanför manus) och storma ut. Hade vi gett föreställningen fler gånger hade vi nog behållit den scenen.

Kram på dig, Linda! Det var en härlig tid, och tack för alla politiska diskussioner, även om det verkar som det skett någon sorts rockad mellan oss på äldre dar.

Dagens vän 17/4: Joost Postma

This text will follow in English.

På de holländska linjerna satt en ung belgare vid namn Joost. Det uttalas Schååst, om någon undrade. Joost var mycket fotointresserad redan då. Han hade en lite kärv humor och var kanske inte den mest lättpratade, men hängde gärna med ut på en runda efter jobbet.

Om jag inte minns helt fel slutade Joost på Canon ett tag men kom tillbaka, vilket bara visar hur fotointresserad han är, med tanke på att det fanns en anledning att det finns en Facebook-grupp som heter ”Ex TechTeam people – Former TechTeam employees, nowadays happier people”. Jag vill inte påstå att företaget behandlade oss illa, men om vi stannade kvar på kontoret efter arbetstid blev vi genast misstänkta för att vilja stjäla. Speciellt jag, antar jag, eftersom jag hade nyckeln till lagret. En gång försvann en av de billigaste och populäraste kamerorna därifrån och ledningen tvingade oss som var lageransvariga att gå runt till alla anställda och kräva att få leta igenom deras skrivbord. När vi inte hittade den utan helt släppte saken, vi såg det som självklart att antingen kom kameran fram eller så var den hjälpnings- och spårlöst förlorad, fick vi först en avbasning av projektledaren och sedan avslöjade han att det var han som tagit kameran för att testa oss.

Men den där historien handlar ju inte om Joost. Faktiskt har jag inga riktigt bra historier om honom, vi hade inte jättemycket kontakt. När han la till mig på Facebook mindes jag honom som en trevlig och rolig person som jag gärna håller fast vid. Och så tar han ju så fantastiska bilder numera, när han går och utbildar sig till professionell fotograf på Narafi, ett foto- och filmuniversitet i Belgien.

Kram på dig, Joost!

 

On the dutch lines of the Canon Helpdesk project a young belgian by the name of Joost sat. (It’s pronounced ”schoost”, if anyone wondered.) Joost was very interested in photography already back then. He had a kind of rough humour and he was maybe not the most talkative in the gang, but he didn’t hesitate to take an after work once and again.

If I’m not mistaken, Joost quit TechTeam but later returned, and that says a great deal about how interested in photography he is. There’s a reason there’s a Facebook group called ”Ex TechTeam people – Former TechTeam employees, nowadays happier people”. I don’t want to claim that company treated us badly, but if we stayed in office after working hours we were immediately suspected of theivery. Especially me, I guess, since I had the keys to the storage room.

Once one of the simpler and most popular cameras disappeared, and the project manager forced the storage managers, me and a guy named Steve, to go around to all our co-workers and demand to search their desks and bags. When the camera wasn’t found and we let the whole thing rest in the assurement that either the camera would return or else be lost forever without a trace, the project manager took us into his office and gave us a sharp lecture, just to in the end reveal that he was the one who had taken the camera to test us.

But that story wasn’t in any way about Joost. Actually I can’t come up with any great stories about him, we weren’t that close. When he added me on Facebook I remembered him as a funny and genuinely nice friend who I would like to keep. And I like his pictures, the one he takes during his education to be a professional photographer at Narafi, a well reknowned photo and film university in Belgium.

Hugs, Joost! And cheers!