Jag har fått bekräftat att det var sommaren 1986 som det dök upp en glad norrman på Greve Othello Cup första gången. Vidar visade sig snabbt vara en stor spelentusiast och blåste liv i norsk Othello. Han har betytt minst lika mycket för norsk Othello som Benkt Steentoft gjort för svensk.

Under några glada 90-talsår var det tradition för lunda-Othello-spelarna att bila upp till Vidars farfars brors campingplats utanför Kristiansand för två dagars Othello-festival med kringarrangemang i form av straffsparksläggning och tipsrunda m m. Jag var bara med en gång, men det var en härlig erfarenhet, med alla dessa talangfulla unga Othello-spelare som poppade upp som svampar ur jorden där i väster. Justvik, Våje, Vehusheia, Holm, Holm, Holm, Holm, Holm och allt vad dom hette.

Vidar har spelat 5 Othello-VM för Norge, med en 19:e plats som bästa resultat.

Liksom Benkt spelar Vidar alla spel i hela världen. Jag vågar inte ens försöka räkna upp alla spel han tävlat och tävlar i. Han arrangerar spelveckor där det arrangeras turneringar i alla spel man kan tänka sig.

Klem på deg, Vidar!

Linda spelade om inte Lilldunk så i vart fall en av de många trollungar som förekom i Kungen som bytte bort minnet. Hon hängde sen med i teatergrupperna i flera år och var en av de allra mest talangfulla och roliga av oss. Hon var en mycket övertygande dvärg Kloker i mitt förstlingsverk Snövit II, och det var inte bara för att hon var och är något kortvuxen. Efter det tvekade jag inte utan tilldelade henne rollen som tant Sofia i ”Nya folk och rövare i Kamomilla Stad”.

Vi har varit i Göteborg tillsammans och spelat en egendomlig dragshow-variant av Molières Den Girige där nästan alla mansroller spelades av kvinnor och flera kvinnoroller spelades av män. Linda fick hålla sig till sitt kön i rollen som den väna Marianne medan jag iklädde mig rollen som kopplerskan Frosine. Och greve Anselme, i cykelbyxor, ledartröja och hårdrocksperuk.

Och så har vi ju den där gången på Åhus bibliotek, när vi spelade en pjäs som hette I Kong Christians nattmössa av Annmari Asker. Jag var själve kongen (igen!) och i en scen skulle jag öppna ett tomt dokument och låtsas läsa det och sedan upprört säga att det var en förfalskning och riva sönder det mycket dramatiskt. På sista föreställningen hade dock en sammansvärjning ägt rum i kulisserna. Linda och några andra i ensemblen hade gjort vissa tillägg i dokumentet, små kommentarer om folk i publiken, en karikatyr av mig, en liten hälsning, för att jag skulle bryta ihop på scenen. Och det hade säkert lyckats utmärkt om det inte varit för att jag också hade mina sammansvurna. Jag befann mig på scen hela föreställningen, men just innan scenen där jag skulle läsa dokumentet hör jag en teaterviskning från byxorna (nej, inte mina byxor, det heter så, draperierna vid sidan av scenen) ”De har skrivit på dokumentet!”
Jag kunde alltså förbereda mig lite innan Linda kom in på scenen i rollen som bondmora anklagad för stöld (eller nåt liknande) åtföljd av Jenny Månström (vars inlägg snart kommer i repris) i rollen som den anklagande adelsmannen, jag fick dokumentet i min hand, öppnade det och fann det mycket lustigt och humoristiskt. Damen på första bänk hade faktiskt väldigt stora bröst, exempelvis. Men karikatyren var inte speciellt lik. Jag fick behärska mig till det yttersta för att upprört säga det var en förfalskning och sedan….vika ihop det snyggt och prydligt och sticka ner det i ena stöveln.
Enligt manus skulle sedan den bondmoran benådas av kongen och därför kasta sig tacksamt ner på marken. Så skedde men efteråt verkade hon inte vilja resa på sig. Linda hade brutit ihop och låg i en liten hög på golvet och skakade av skratt.

Varför jag stoppade ner brevet i stöveln, undrar kanske en hel hög? Jo, i nästa scen skulle de två ”hjärnorna” bakom sabotaget komma in i rollerna av blivande drottning Kirsten Munck (nej, alla spääxare, hon kom INTE ut ur ett paket!) och dennes hagalna moder Ellen Marsvin. En hård förhandling skulle äga rum om Kirstens hemgift och när den var över improviserade jag genom att fråga om vi var överens. Fru Marsvin såg nervös ut och försökte med ett ”ja….” varvid jag böjde mig ner, drog fram dokumentet ur stöveln och krävde skriftligt. Man såg koncepterna ramla ur hennes händer för ett ögonblick och sedan samlade hon ihop rösten så mycket så att hon i alla fall kunde väsa ”Odjur!” (utanför manus) och storma ut. Hade vi gett föreställningen fler gånger hade vi nog behållit den scenen.

Kram på dig, Linda! Det var en härlig tid, och tack för alla politiska diskussioner, även om det verkar som det skett någon sorts rockad mellan oss på äldre dar.

This text will follow in English.

På de holländska linjerna satt en ung belgare vid namn Joost. Det uttalas Schååst, om någon undrade. Joost var mycket fotointresserad redan då. Han hade en lite kärv humor och var kanske inte den mest lättpratade, men hängde gärna med ut på en runda efter jobbet.

Om jag inte minns helt fel slutade Joost på Canon ett tag men kom tillbaka, vilket bara visar hur fotointresserad han är, med tanke på att det fanns en anledning att det finns en Facebook-grupp som heter ”Ex TechTeam people – Former TechTeam employees, nowadays happier people”. Jag vill inte påstå att företaget behandlade oss illa, men om vi stannade kvar på kontoret efter arbetstid blev vi genast misstänkta för att vilja stjäla. Speciellt jag, antar jag, eftersom jag hade nyckeln till lagret. En gång försvann en av de billigaste och populäraste kamerorna därifrån och ledningen tvingade oss som var lageransvariga att gå runt till alla anställda och kräva att få leta igenom deras skrivbord. När vi inte hittade den utan helt släppte saken, vi såg det som självklart att antingen kom kameran fram eller så var den hjälpnings- och spårlöst förlorad, fick vi först en avbasning av projektledaren och sedan avslöjade han att det var han som tagit kameran för att testa oss.

Men den där historien handlar ju inte om Joost. Faktiskt har jag inga riktigt bra historier om honom, vi hade inte jättemycket kontakt. När han la till mig på Facebook mindes jag honom som en trevlig och rolig person som jag gärna håller fast vid. Och så tar han ju så fantastiska bilder numera, när han går och utbildar sig till professionell fotograf på Narafi, ett foto- och filmuniversitet i Belgien.

Kram på dig, Joost!

 

On the dutch lines of the Canon Helpdesk project a young belgian by the name of Joost sat. (It’s pronounced ”schoost”, if anyone wondered.) Joost was very interested in photography already back then. He had a kind of rough humour and he was maybe not the most talkative in the gang, but he didn’t hesitate to take an after work once and again.

If I’m not mistaken, Joost quit TechTeam but later returned, and that says a great deal about how interested in photography he is. There’s a reason there’s a Facebook group called ”Ex TechTeam people – Former TechTeam employees, nowadays happier people”. I don’t want to claim that company treated us badly, but if we stayed in office after working hours we were immediately suspected of theivery. Especially me, I guess, since I had the keys to the storage room.

Once one of the simpler and most popular cameras disappeared, and the project manager forced the storage managers, me and a guy named Steve, to go around to all our co-workers and demand to search their desks and bags. When the camera wasn’t found and we let the whole thing rest in the assurement that either the camera would return or else be lost forever without a trace, the project manager took us into his office and gave us a sharp lecture, just to in the end reveal that he was the one who had taken the camera to test us.

But that story wasn’t in any way about Joost. Actually I can’t come up with any great stories about him, we weren’t that close. When he added me on Facebook I remembered him as a funny and genuinely nice friend who I would like to keep. And I like his pictures, the one he takes during his education to be a professional photographer at Narafi, a well reknowned photo and film university in Belgium.

Hugs, Joost! And cheers!

Den här texten följer i svensk översättning.

Torben, Henrik‘s brother, yet another unbeatable Dane. He was also there in June 1984 but I never played him in that tourney. He ended up in 10th place, right behind his good friend Erik.

He also grew better alarmingly fast. But once in the early years he and his friend Erik needed a little extra effort. This story will sound very strange for the modern Othello player, so I start with some explanation. And before I start I will firmly point out that nowadays I don’t think the young boys did anything wrong. If a system is at fault, it’s part of the game to use that.

It happened now and again in the 80s that we didn’t use the Monrad pairing system. Instead we were divided into round-robins and qualified for play-offs and finals. This was the times before the advanced computer programs. No WZebra, no Thor base. No opening libraries and not even a fraction of the statistic material you youngsters is served today. We hardly had boards! And the tourneys took place in small cardboard boxes on the motorway! Well,you get my drift….
Once upon a time in Malmö, we played such a round-robin tourney, and Torben, Erik and Nils was in the same ”heat”. I don’t remember if Nils played fast or if he had a bye in the last round, but the young Danes played each other and they had calculated exactly what the result had to be for

1) they were both to advance to the finals
2) the loser in the game shouldn’t lose too much precious rating points

The result had to be 47-17 to one of them (I’ve forgot who) absolutely not smaller, and preferrably not bigger either. And how they thought, and counted! Calculators up! We were furious! Our young idealistic (and envious) minds had never seen such blatant cheating! We left the tourney in protest.
In retrospective I must admit that their tactic of course was both elegant and impressive. It wasn’t their fault we had a crappy tournament system.
And as a small consoliation they miscounted by one disc, so the loser lost two unnecessary rating points. Those two points still counts to this day, thanks to another crappy system, the Nordic Othello Rating List. 😉

Torben played to WOCs, 1989 and 1993 and ended up on 11th place both times. Not bad at all!

Torben has also left the Othello scene, his last tournament was in December 2007. He lives in Århus on Jutland, and has a wife and two kids. And he works for Danske Bank, a very interesting employer! *hint hint*

Thanks for the games, Torben!

 

Torben, Henriks bror, ännu en oslagbar dansk. Han var också där i Greve i juni 1984, även om vi aldrig möttes. Han slutade 10:a just efter sin gode vän Erik.

Han blev också mycket bättre alarmerande fort. Men en gång under de tidiga åren behövde han och Erik lite extra ansträngning. Följande historia lär låta egendomlig för dagens Othelloturneringsspelare, så jag börjar med en förklaring. Jag vill också tydligt påpeka att jag nuförtiden inte tycker att de två pojkarna gjorde något fel. Är ett system uppåt väggarna är det en del av spelet att utnyttja det.

Det hände sig på den tiden att inte alla turneringar spelades enligt Monrad-systemet. Allt som oftast delades vi in i grupper och kvalspelade till finaler och play-off. Det här var tiden före avancerade datorprogram. Det fanns inget WZebra, ingen Thor-databas. Det fanns inga öppningsbibliotek och inte bråkdelen av allt det statistiska material ungdomarna nuförtiden har att röra sig med. Vi hade knappt bräden! Och hade vi bräden så var de små och rangliga! Och turneringarna spelades i små skokartonger på motorvägen….ja, ni fattar principen….

Det var en gång i Malmö. Torben, Erik och Nils hade hamnat i samma grupp. Jag minns inte om Nils spelade fort eller om han stod över sista omgången, sånt kan ju hända vid udda antal spelare, De båda danskarna spelade mot varandra och hade avgörandet helt i sina unga händer. De hade räknat ut det exakta resultatet som krävdes för att

1. de skulle gå vidare båda två,
2. förloraren i matchen inte skulle förlora för många värdefulla rankingpoäng

Resultatet var tvunget att bli 47-17 till nån av dem (jag har glömt vem), absolut inte mindre och allra helst inte större heller. Och som de tänkte, och räknade! Miniräknare fram! Familjen Berner var rasande! Våra unga, idealistiska (och avundsjuka) sinnen kokade inför detta uppenbara ”fusk”! Vi lämnade turneringen i protest!

I efterhand måste jag medge att deras taktik naturligtvis både var elegant och imponerande. Det kan inte varit lätt att hålla alla siffrorna och dragen i huvudet så pass bra. De kunde ju inte rå för att vi hade ett sugigt tävlingssystem. Och som en liten tröst visade det sig att de räknade fel på en bricka och resultatet blev 48-16 istället, vilket innebar att förloraren straffades med två extra rankingpoängs förlust, ett avdrag som lever kvar till samma storlek än i denna dag, tack vare ett annat sugigt system, den nordiska Othello-rankinglistan.

Torben spelade två VM, 1989 och 1993 och slutade 11:a  i båda. Det är inte illa alls!

Torben har också lämnat Othello-scenen, hans sista turnering var i december 2007. Han bor i Århus på Jylland med fru och två barn. Och han jobbar på Danske Bank, en mycket intressant arbetsgivare! *hint hint*

Tack för matcherna, Torben!

This text will follow in english.

Det var inte bara skandinaver på Canon Helpdesk, såklart. Helpdesken täckte även Tyskland, Storbritannien, Benelux och Italien så det var en stor apparat. Lite längre in mot mitten av apparaten satt Raf de Backer, en belgare med oanade talanger. Bl a visade han sig förstå och tala norska, varför har jag glömt.

Raf var en som man kunde och borde gå till när det körde ihop sig. Han hade koll på nätverken och telefonväxlarna och när han reste sig och kom bort till oss i andra delen av rummet visste vi att vi först skulle få det lugnt ett stund, men sedan skulle det ringa mer än nånsin. Eller så kom han bara över för att öva sin norska.

När sedan verksamheten för alla andra länder utom Skandinavien började flyttas till Bukarest var Raf en av dem som skickades dit för att göra sig själv och kollegorna onödiga. Jag vet inte om det var han eller någon annan som påstods ha sagt till rumänerna att det var viktigt att de lyssnade noga på vad som sades, för inom några år förväntades de repetera detta för ett nytt team i Bangalore.

Raf var som jag minns det kvar långt efter att jag lämnat TechTeam. Han lyckades inte rationalisera bort sig själv helt, tydligen. Nu har han dock gått vidare och jobbar på Oracle. Han är gift med en rumänska, och han är också en av mina ytterst få internationella LinkedIn-kontakter.

Kram på dig, Raf! Även om du nog förstår det mesta så bjuder jag på en översättning nedan.

There weren’t just Scandinavians on Canon Helpdesk, of course. It also covered Germany, United Kingdom, Benelux and Italy (and for a short while Spain, didn’t it?) It was quite a big machinery and a little closer to the middle of it than us Raf sat. He was a Belgian with a lot of hidden talents, when of them being understanding Norwegian. Why he knew that language has by now slipped my mind.

Raf was the one you could and should go to if the shit had hit the fan. He was the network technician and also kept an eye on the switchboards. When he rose and started to go over to our side of the office, we knew that we probably were looking forward to some moments of dead air, and then long queues. Or that he wanted to practice his Norwegian.

When business later was moved to Romania, for all countries but Scandinavia, Raf was one of them who were sent to Bucarest to train the new teams and by that make themselves dispensable. I don’t know if it was him or someone else who told the Romanians to listen up carefully, since they probably would be expected to repeat every word some years later to a team in Bangalore.

Raf stayed at TechTeam long after I left. He didn’t manage to dispens himself after all. Today he works at Oracle, though, and he is one of my few international LinkedIn contacts.

A big hug to you, Raf!

Denna text kommer följa i svensk översättning.

In June 1984 it was time for my first Othello tournament on foreign ground. I went all the way to Copenhagen where sixteen players had met up for the first Greve Othello Cup, a tournament which is still held annually!

We were divided into four groups with four players in each group and a single round-robin commensed. My group consisted of my father, a hairy Dane called Henrik Fliis and Erik. Henrik and Bengt was seeded.
That roundrobin was a great success for the Berners, Bengt won and I joined him to the quarter finals on second place. In my first game I met young Erik, and I won comfortably 55-9. That was the last time any game was in any way easy against that guy. Already after lunch he had learned the game (one minute to learn, a lifetime to master, you remember) and mastered the competition brilliantly, winning the play-off round and ending up at 9th place. I remember the young man’s spectacular victory lap around the premises. Obviously someone was hooked.

Quite fast that young man grew even better, and soon he was almost as unbeatable as Karsten. He has been top ranked in Northern Europe and his best result in the World Othello Championships is 5th place! He is also one of the few players who wiped me off the board in a tournament game, 64-0! That hurts!

You seldom see him at a tournament table anymore, and I actually don’t know much about what he’s doing nowadays.

Thanks for the games, Erik! I hope all is well.

 

I mitten av juni 1984 åkte jag för första gången utomlands för att spela Othello. Färden gick ända till Köpenhamn och den första Greve Othello Cup, en turnering som fortfarande arrangeras årligen (och spelas av samma personer, kan jag få intrycket av när jag tittar på bilder)!

Sexton spelare mötte upp och delades upp i fyra grupper om fyra i vilka alla mötte alla. I min grupp återfanns förutom jag min far, en hårig dansk som hette Henrik Fliis och debutanten Erik. Bengt och Henrik var seedade. Den gruppen blev en stor framgång för familjen Berner, Bengt vann och jag följde med till kvartsfinalerna som andre man. I första omgången mötte jag Erik och vann komfortabelt med 55-9. Det var sista gången någon match kändes lätt mot den pågen! Redan efter lunch hade han lärt sig spelet (”One minute to learn, a lifetime to master” var som bekant sloganen för spelet) och bemästrade motstånden till den grad att han vann placeringsrundan och slutade nia. Jag minns fortfarande den unge mannens spontana ärevarv runt lokalen när niondeplatsen var klar. Någon var uppenbarligen fast!

Ganska snabbt blev ynglingen bättre och bättre. Snart var han lika oslagbar som Karsten. Han har varit topprankad på nordiska rankinglistan och som bäst femma i VM! Och han är en av få, om inte den enda, spelare som slagit mig med 64-0 i en tävlingsmatch. Sånt svider!

Vi ser honom sällan vid spelborden längre, kanske någon enstaka Greve Cup nåt år, och jag har tyvärr dålig koll på vad han sysslar med nuförtiden.

Tack för matcherna, Erik! Kram på dig och hoppas allt är väl!

Det annonserades att vi snart skulle få förstärkning i teamet av en person som jobbat på Canon Helpdesk när den fortfarande låg i Stockholm. Ovärderlig erfarenhet för ett splitternytt team. Ett par dagar senare infann sig Pedram på kontoret. Han hade tagit chansen till lite internationell erfarenhet, sökt jobbet på Canon från Sverige och när han fick det packat väskan och dragit ner. Det här var en riktig go-getter! Pedram visade sig vara en utmärkt pedagog och speciellt behärskade han konsten att bekräfta kunden så att den kände sig sedd, hörd och duktig.

I början bodde Pedram på ett lägenhetshotell som TechTeam fixat, men snart så var han tvungen att hitta något eget. Det är inte speciellt svårt att hitta lediga lägenheter i Bryssel, det är i princip bara att ta en promenad och titta efter brandgula skyltar med texten A LOUER, att hyra. Det brukar gå flera på varje kvarter. Dock hade jag upptäckt den ekonomiska framsidan med att ha en inneboende och föreslog Pedram att han skulle flytta in, vilket han gärna gjorde. Det blev att vi bodde ihop i tre månader, jag på loftet och Pedram bakom köket. När jag väl klargjort att det inte var okay att springa omkring spritt språngande naken i lägenheten så gick sambolivet som en dans.

Pedram var helt makalös på att knyta kontakter. Han gick ut på stan och varenda gång lärde han känna någon ny som han och vi andra började umgås med. Sämre var han på att lära sig franska, men det glashuset ska jag inte kasta för stora stenar i. Vi lärde oss i alla fall ett par glosor: concombre, baguette, cassé, de sucre. Ytterst sällan fick vi anledning att använda meningar där gurksmörgåsen låg i bärkassen tillsammans med sockret, så vi använde glosorna i första hand som invektiv och kraftuttryck.

Kraftuttrycken kom väl till pass när vi började lära oss spela bowling. Mången belgare höjde nog på ögonbrynen när de där svenskarna började skrika efter franskbröd så fort klotet gick i rännan, men kul var det.

Pedram är ingen jätte, och jag och övriga kollegor kunde ofta inte låta bli att skoja med honom om detta faktum. Alla skämten var inte lika roliga, men Pedram tog allt med ett skratt. Ingenting kom åt den säkre, lille iraniern med det vinnande sättet. Jag antar att man är van vid skämt om ens ringa längd när man jobbar extra som basketdomare.

Jag glömmer aldrig den kvällen då vi var ute i Bryssels centrum och gick rakt in i Helmut Lotti och Cliff Richard. De båda väloljade smörsångarna gav gratiskonserter på Grand Place i rena Rhapsody in Rock-stilen, mitt i natten. En häftig överraskning.

Pedram försökte få andra tidigare kollegor att också flytta ner, men det slutade inte så väl och dessa kollegor blev ganska illa behandlade av TechTeam. Pedram själv var också lite missnöjd med sitt nya liv och bestämde sig för att återvända till Sverige. Vi vinkade av honom en vinterdag i januari 2004. Väl hemma träffade han ganska snart sin blivande fru Jessica och ett, tu, tre var han flerbarnsfar. Vi har träffats en del gånger sedan jag också flyttade hem och en gång försökte jag hjälpa honom till en plats på Handelsbanken. Det blev dock inget av det, och nu jobbar han som IT-tekniker på Håbo kommun av alla platser. Det låter lantligt och mysigt.

Kram på dig, Paddy! Hoppas allt är väl där i Håbo.

Sommarteatern 1984 bestod av två föreställningar. Den ena var ”stora gruppens” redan nämnda uppsättning av Skattkammarön. Den andra framfördes av juniorgrupperna och hette Sömngröten. Pjäsen var ett egengruppligt komponerat stycke om en häxa som terroriserade en skog full med djur som inte visste någon råd. Men så en dag kom tre män som sökte efter äventyret till skogen. De kom invandrande mellan kulisserna och ropade: ”Äventyret! Hallå? Äventyret?” vilket jag fann som stor humor redan på den tiden. Djuren och äventyrarna slog sig ihop, sjöng en sång och lagade en gröt med sömnmedel i som häxan lurades att äta.God natt! Elna spelade björnhona.

Sommaren 1985 blev den sista sommarteatern, och den här gången var det en storsatsning. Den lokalt kände jazzmusikern Arne Castell hade skrivit originalmusik till en barnmusikal baserad på Elsa Beskows inte så kända saga Kungen som bytte bort minnet. Sångtexterna och regin stod Elsa Lakholm-Svensson, vår dramalärare, för. Och det var klistriga texter det! Jag kan än idag utan nån som helst eftertanke sjunga min och flera andra låtar utantill.
Jag spelade själva kungen, och Elna var prinsessan. Andreas var trollet Stordunk, och Katja spelade Mellandunk. Även Lilldunk tillhör fortfarande vänkretsen, men hennes Dagens Vän-inläggs reprisering ligger ännu ett par dagar fram i tiden.

Hela turnéveckan kom att fyllas av intriger. Regissören och ledaren för föräldraföreningen slutade dra jämnt nånstans mitt i, vilket resulterade i att regissören inför sista föreställningen helt sonika bestämde sig för att peta ordförandens dotter ur ensemblen! Eftersom jag och hon alternerade i huvudrollen som kung fick jag ett telefonsamtal kvällen före att jag skulle göra kungen, och jag protesterade klädsamt (men jublade naturligtvis själviskt inombords, jag ville ju inget hellre än att showa och få bekräftelse) men det hade jag inget för (som tur är).
Dagen efter visade det sig dock att inte alla var informerade om petningen. Faktiskt så var det bara jag. Och på så vis var det jag som fick äran att meddela den petade huvudrollsinnehavaren om regissörens beslut, nån timme före föreställning.

Jag sjöng falskt, föräldraföreningen upplöstes, grupperna drabbades av massavhopp.Och sommarteater blev det aldrig mer. Men det var kul så länge det varade. Och Elna var lysande och väldigt prinsesslik hela tiden.

Nuförtiden bor Elna i Härnestad en bit utanför Åhus. Hon har en affär på Åhus Torg som heter Boktryck & Papper, gå gärna dit om ni har vägarna förbi Åhus. Hon är väldigt engagerad i Åhus Historia och är en av de mest aktiva i den Facebook-grupp som avhandlar detta ämne, en av mina absoluta favoritgrupper på Fejan.

Kram på dig, Elna!

Terje tillhörde det norska teamet och var också resurstekniker, d v s att han var en som en kunde fråga i särskilt kniviga fall. Det var Terje som tidigt lärde mig termen RTFM-problem, vilket betyder ”Read The F-ing Manual”-problem. Förvånansvärt många som ringer in till teknisk support frågar om saker som står på en av de första sidorna i bruksanvisningen.

Motsvarigheten för banksupport är alla de som ringer och på allvar frågar: ”Jag har fått brev av er! Vad står det i det?”

Terje är en väldigt tvärsäker person, han gör intryck av att veta det mesta och ibland visar det sig vara sant också. Oftast, faktiskt. Han hade i alla fall ett väldigt tekniskt kunnande och en skön stil i sitt sätt att förmedla denna till kunder och kollegor. Han var väldigt intresserad av mitt Scrabble-spelande och kunde diskutera språk ganska ingående. Speciellt irriterad var han på den då aktuella norska stavningsreformen som skulle innebära att alla ord ska stavas som de låter. Enligt Terje skulle den nya norska stavningen av cowboy vara ”kåvvbåjj”. (Bara 2 google-träffar, jag är skeptisk.)

Terje hade svårt för auktoriteter som brast i kunskap, och jobbar du på ett callcenter är det oftast till ganska stort men. Det är ganska gott om struthåriga mellanchefer i branschen och statistiken går före allt annat. Det kunde gå ganska hett till på utvecklingssamtalen. Ändå blev Terje kvar ett tag, han gillade ju jobbet så pass mycket ändå.

Det var länge sedan jag hade någon kontakt med honom, och hans Facebook-konto har kommit och gått genom åren. Nu är det aktivt och tittar man på det så inser man att Terje lite oväntat är en riktigt duktig tårtbagare samt att han minst sagt håller liv i fotointresset och skickligheten. För några år sedan berättade han att han flyttat tillbaka till Norge, men nu verkar flyttlasset gått andra vägen igen. Han bor i Belgium, i Kortrijk, en mellanstor stad i Väst-Flandern.

Klem, Terje! Jag vet att du förstår svenska så du får ingen översättning.