För visst var det väl så att också Linda var där och tittade på Snövit II på Allaktivitetshuset, fick jag för mig igår efter att ha skrivit klart Magnus berättelse. Jag tror det, men jag är långt ifrån säker.

Vad jag däremot säkert minns var en ovanligt misslyckad present jag och Andreas Ohlsson en gång gav Linda på hennes födelsedag. Det var i början av 90-talet och Linda skulle fylla 19, tror jag. Eftersom vi var så otroligt spexiga så brukade vi köpa två presenter, en rolig och en fin. Den här gången fick någon av oss (jag är rädd för att det var jag) den skojiga idén att köpa bebiskläder som ”rolig” present, för att sedan kontra med en riktigt fin present, en cd med musik som vi visste att Linda gillade.
Jag förstår ju nuförtiden att det finns en myriad olika sätt på vilket att ge bebiskläder till en ung tjej är vanskligt och riskabelt, för att inte tala om opassande, men på den tiden var jag inte riktigt färdig med definitionen av mina komiska gränser.
Linda öppnade det mjuka paketet först och höll beundransvärt god min, och vi överräckte så den ”riktiga” presenten. När hon såg cd-skivan sa hon dock:
”Tack så mycket för den, men jag blir nog tvungen att lyssna på den så här”, och höll upp den mot örat.
Vad vi inte hade tänkt på var att i början av 90-talet var det långt ifrån alla som ägde en cd-spelare….

Linda försvann ur mitt liv, men i och med Facebook fick vi ny kontakt. Vi firade midsommar ihop 2012, hemma hos Andreas och Anna Johnsson, och hon var sig lik.

Kram på dig, Linda!

This text will follow in english.

Jag har ett vagt minne av att jag och Katie träffats en gång, och med logik har jag kommit fram till att det måste ha varit på VM i Stockholm 2003, mitt sista Othello-VM. Katie spelade inte, men hon var där ändå, som funktionär och publik. Var det inte du som tog en bild av mig och LIya Ye efter att hon förnedrat mig omsorgsfullt i en av många plattmatcher från min sida det mästerskapet, Katie?

Shuk Man Katie Wu spelade sitt första VM i Reykjavik 2005 och kom på delad tjugonde plats. Sedan har det blivit tre starter till, 2007, 2009 och 2013. Bästa placeringen är från 2007 då hon kom så högt som sjua, men sedan dess har en speciell världsmästartitel för damer införts och den är Katie regerande innehaverska av. Hon blev också historisk i somras då hon blev första kvinnan någonsin att vinna en EGP, den i Ghent, Belgien.

Under sina resor Othello-världen runt träffade hon den glade finnen Lari Pihlajapuro och de blev ett par. Två barn har alstrats hittills, Coby, 2 år och Teddy, 4 månader.

Kram på dig, Katie!

 

I have a vague memory of meeting Katie once, and logically it should have been in Stockholm 2003 on WOC, my last one. Katie did not play but attended anyway, as a referee or as audience. Wasn’t it you who took that photo of me and Liya Ye after her thoroughly conducted thrashing of me? Not my most memorable game, but none were at that tournament. No wonder I quit.

Shuk Man Katie Wu from Hong Kong played her first WOC two years later in Reykjavik and ended up on a shared 20th place. Since then there had been three other starts, with a 7th place in 2007 as the best result. She is the ruling female world champion from Stockholm last year, and last summer she became historical by being the first woman ever to win an EGP tournament, the one in Ghent, Belgium.

During her travels around the Othello world, she met the jolly finn Lari Pihlajapuro and the two became one. Two sons, Coby, 2 years, and Teddy, 4 months, has enriched the international family.

A big, swedish hug to you, Katie!

 

Vid sista föreställningen av Snövit II på Allaktivitetshuset i Kristianstad satt Magnus i publiken. Det är egendomligt vilka detaljer man kommer ihåg. Det var den föreställningen då dekoren rasade.

När jag sen i början av 90-talet började röra mig i Skånes syntarkretsar var Magnus där också. Vi åkte på konserter till Lund, jag tror jag kommit på sedan förra publiceringen att klubben där hette Roxy, och till Stadt Hamburg i Malmö.

Nar sedan Andreas Ohlsson och Christian Malm fick idén att vi skulle sätta upp Rocky Horror Show under Kristianstads Dagarna (ja, det SKA vara särskrivet!) anmälde Magnus ivrigt intresse om att få vara med på ett hörn. Visst fick han det! Sen fick vi hur som helst inte sätta upp Rocky Horror Show för dem som hade rättigheterna, men då satte vi istället upp en show om en teatergrupp som ville sätta upp Rocky Horror Show. Genialt! Vi plockade våra favoritmusikalnummer från både RHS och andra och skrev nya texter till dem och satte ihop en helt ny föreställning som vi döpte till The Forbidden Show. Vissa scener ur RHS behöll vi, bl a The Floor Show, där två män och två kvinnor, alla klädda i raffset sjunger och dansar. EN av männen var Magnus, men av någon anledning ändrades hans scenkläder så han gick miste om raffset.

Sommaren därefter var det dags för en omarbetning av vår gamla Kamomilla Stad-succé, omarbetningen var ganska radikal, vi hade helt enkelt bytt ut alla Kamomilla-karaktärer och förlagt handlingen till en oas i öknen istället, bara för att undvika mer upphovsrättstjafs. Och den högst opassande sången om ung kärlek var också struken.
Magnus var med även i Emiren, som det nya verket hette. Han spelade bagare, och i rollen som oaskommissariens fru återfanns Magnus blivande hustru. Men det var det väl ingen som anade då.

När jag hörde att Magnus och Helene gift sig (det var lååååångt senare) tog jag genast äran åt mig för att ha sammanfört dem och skroderade vitt och brett om det på min blogg. Då visade det sig att de faktiskt hade träffats långt före detta tillfälle, så jag fick vackert sluta slå mig för bröstet. Nåväl, man kan inte spela livsavgörande roller i allas liv.

Den här berättelsen är lite speciell, eftersom det vid denna återpublicering visar sig att Magnus inte är min vän längre, åtminstone inte på Facebook. Anledningen är med största säkerhet att han har flyttat till Holland och att han och Helene är skilda eller håller på att skilja sig. Det blev ett tråkigt slut på den sagan.

Men du får en kram i alla fall, Magnus, om du nu råkar läsa det här.

Norska namn är fantastiska, de flesta låter som sagofigurer, och det allra mest kvittrande och sagolika måste väl ändå vara Silje Miljeteig?

Dessutom var hon vacker som ett skogsrå, fast med rygg, när hon satte sig och började ta samtal på norska på Canon-projektet på hösten 2003. Hennes företrädare hade haft ett speciellt system att klara de långa köerna på de norska linjerna; Några snabba tryck på telefonens ”Svara”- respektive ”Lägg på”-knapp sen var problemet ur världen.

Silje var renhårigare och servicegraden på norska linjerna gick ner, men de nöjda kunderna blev fler. Vid outsourcing av kundtjänster blir det lätt fokus på statistik och två av de viktigaste parametrarna är väntetider och samtalstider. Vi hade ganska höga krav på oss och uppfinningsrikedom vad gäller anledningar att lägga på och få kunden att ringa upp igen prioriterades och belönades.

Silje följde gärna med ut på en öl till Café Central och kollegorna fick också lära känna hennes dåvarande sambo. På Canon-projektet blev hon inte jättegammal, en genomsnittlig anställningstid på callcenter är ju 9 månader, och jag tror inte det var ens så länge vi fick njuta av Siljes närvaro. Hon slöt dock upp ett par gånger på afterwork efter att hon lämnat oss, vi var helt enkelt ett gäng som folk inte ville jobba med men gärna hänga med.

Som de allra flesta av mina Bryssel-bekanta har Silje flyttat hem till hemlandet igen. Hon bor i Stavanger och i julas kom lilla söta Sara till världen.

Klem, Silje!

I december 1988 gick nordiska mästerskapen i Othello i Kristiansand och jag åkte för första gången utomlands utan föräldrar i sällskap. Det var ett ovanligt stort NM med 15 deltagare. På den tiden var NM inte en öppen tävling utan varje land fick skicka fyra representanter. Fyra danskar, fyra norrmän, fyra svenskar och tre finländare mötte upp. En av finländarna var Tom.
Ett minne av det mindre smickrande slaget har jag från min match med Tom. Jag satt min vana trogen och beklagade mig över små misstag och dåligt spel och tänkte inte riktigt på hur det kunde låta under rådande omständigheter. Jag höll nämligen på att vinna ganska klart. Mot slutet av partiet, när jag hade ojat mig åtminstone hälften av tiden, så konstaterade Tom sardoniskt: ”Ja, du fick ju åtminstone vinna den här matchen.” Förlåt mig, Tom, så här långt efteråt, för mina jeremiader.

Tom kommer från Jakobstad, och där arrangerade han och hans förening Othello Brain Builders varje sommar nåt som kallades Othello Night Fight. Det var något så vansinnigt som en 24-timmarsturnering i Othello, med nonstopspel. Man spelade alltså hela tiden, men fick pausa när man ville, eller om man förlorat tre matcher. Om man pausade p g a förluster så fick man stå över tre ronder, vilket kunde behövas mitt i natten då alternativen var spela eller däcka.
Ett väldigt roligt koncept, som tyvärr inte har tagits upp igen, åtminstone inte inom Othello.

Kram på dig, Tom!

En dag kom Pedram hem från en av sina promenader och berättade att han gjort en ny bekantskap ute på stan. Det hörde till undantagen att detta inte hände. Bekantskapen hette Camilla och på detta korta möte hade Pedram värvat henne till vår lilla grupp av bowlingspelare som träffades en gång i veckan. Någon dag senare fick jag också träffa Camilla, på McDonalds vid Börshuset i Bryssel av alla ställen.

Vi började således spela bowling tillsammans regelbundet och Camilla gjorde snabbt framsteg. Att spela bowling i Belgien var mycket smidigare och billigare än vad det är i Sverige. I Sverige bokar man en bana i en timme, men det är ju väldigt sällan som antalet hela serier och spelade timmar går jämnt upp. Dessutom är timhyran löjligt hög för den som inte är medlem i en klubb eller har klippkort. (Undantaget är Bollhuset i Lund, där har de faktiskt riktigt rimliga priser.) I Belgien betalar du i efterhand för de serier du spelat, och som billigast kostade en serie 2 EUR, men det normala priset var 3 EUR.  Dessutom finns det alltid servering av rusdrycker i belgiska bowlinghallar, och man spelar aldrig bättre bowling än efter en öl när musklerna slappnar av lite och självförtroendet går upp ett snäpp.

Världen är liten, och i Bryssel är den ännu mindre. Naturligtvis visade det sig att Camilla även var vän med Anders och Anna-Carin och på så sätt fortsatte vi träffas med jämna mellanrum även efter att bowlingträffarna var till ända.

Camilla längtade efter barn och så en dag träffade hon sin Pierre. Efter det var det slut med bowlandet. Efter många umbäranden föddes Noah för fyra år sedan, och sedan kom de bedårande tvillingdöttrarna Sara och Emma. Nu bor den stora familjen ömsom i Stockholm ömsom i Belgien och förgyller mitt Facebook-flöde med allsköns bilder.

Kram på dig, Camilla!

Christian och jag delade intresset för scenframställning under gymnasietiden, men eftersom Christian var mer intresserad av musikteater så deltog han inte i teaterföreningens uppsättning av Socker-Conny. När sedan jag och Andreas Ohlsson sjösatte vårt första musikalprojekt var Christian en självklar deltagare. Han fick rollen som bagaren/rövaren Jonatan i ”Nya folk och rövare” och där blev han mitt första, och absolut sista, sminkoffer. Det såg helt enkelt för jävligt ut och jag insåg att make-up-artist, det ska nog någon annan bli.

Christian var en riktig entusiast och nästa projekt var hans (och Andreas) initiativ. Vi skulle sätta upp Rocky Horror Show på Kulturhuset Barbacka i Kristianstad. Trogna läsare vet hur det gick, men ersättningen The Forbidden Show blev en mycket habil uppsättning med Christian i en bärande roll. Samarbetet mellan Andreas och Christian fortsatte med ett dansband, ett (eller ett par?) reklamlåtar och ett större scifi-musikalprojekt som jag tyvärr glömt namnet på och som tyvärr aldrig blev realiserat. Synd, för det var väldigt bra vad jag kunde se på repetitioner.

Jag, Andreas och Christian åkte till London två gånger för att titta på diverse musikaler och från de resorna måste jag ju bara få berätta om Pyjamasmannen! Vi hade precis kommit till vårt hotell (ett loppdito i Bayswater) och installerat oss i våra rum. Andreas hade med sig en apparat som var rätt vanlig på den tiden och kallades kassettradio. I kassettradion kunde man stoppa i en otymplig plastbehållare som innehöll rullar av magnetremsa på vilken man kunde lagra musik. Det tog en evig tid att spola remsan fram och tillbaka för att växla till nästa låt. Kanske någon kommer ihåg den här anordningen? Lite vagt? Nåväl, denna koloss hade vi släpat med oss ända till London och nu sattes den igång på ganska modest volym.
Det tog kanske 5 minuter så slets vår rumsdörr upp och in stormade en herre i marinblå pyjamas och högröd ansiktsfärg och började skälla ut oss på ren svenska. Nu hade vi hållit på och spela vår musik i två hela veckor och måttet var rågat, han skulle klaga hos personalen och det ena med det tredje och gorm och skäll och spott och fräs och adjö! Vi försökte förklara för honom att vi just kommit och att vi var ledsna för att vi stört men då hade han redan lämnat rummet.
På morgonen fick vi våra fiskar varma igen, men tyvärr inte som en del av frukostbuffén utan från hotellets chef som inte heller ville höra på några helt rimliga invändningar om att vi inte gärna kunnat prestera två veckors oväsen på bara 5 minuter utan vi fick ett ultimatum, vara lugna eller packa!
Om jag inte minns helt fel var vi tvungna att be resebyrån att kontakta hotellchefen och förklara för honom att vi rimligtvis måste vara oskyldiga, och vi fick fullständig upprättelse, personalen krälade för oss resten av veckan och Pyjamasmannen fick blodstörtning och reste hem.

Christian var (och är säkert) en stor filmentusiast, och hade en imponerande samling videofilmer som fyllde två hela väggar med bokhyllor. På den tiden lagrades filmer på en slags magnetband som rullats upp i otympliga plastbehåll…ja ni fattar principen. Skrymmande men dekorativt. Hela samlingen får antagligen rum på en iPod nuförtiden, men hur kul är det?

Vi har inte setts på nästan femton år, men för ett par dar sen la Christian plötsligt till mig här. En port till en svunnen och lycklig tid öppnades. Vilka minnen!

Kram på dig, Christian! Hoppas livet lever väl med dig.

Medan jag hade börjat hänga mer och mer med mina nya kollegor hade Anders och Marco drivit partykollektiv på Rue de la Cuve. Anders berättade speciellt om ett gäng svenska tjejer som anslutit sig till gemenskapen. Han berättade hur han en blöt kväll (det var dom flesta kvällar i Bryssel på ett eller annat sätt) hade räddat en av dessa som fallit ner i något hål i gatan, jag medger att mitt minne är lite oklart om hur det där gick till men en styrke- och hjälteinsats hade i alla fall utförts. På en fest hos Marco och Tomas något senare fick jag träffa den räddade och innan kvällen var slut hade Anders flickvän. Det var på tiden! (Det här är alltså min missuppfattning av händelseförloppet, hur det egentligen gick till är upp till någon annan att berätta.)

Anna-Carin jobbade som lobbyist, och jag har tyvärr glömt bort vad det var hon lobbade för, men visst hade det med skog att göra?

Festerna blev många och varierande, jag minns speciellt när vi firade svenska nationaldagen i Parc du Cinquantenaire och jag hade med hjortronvin och Dumle-klubbor till allmän gamman. (Jag hade hittat en affär vid Schumann som specialimporterade svenska ”delikatesser”.) Och vem kan glömma karaoke-festen på lokal Anders och Anna-Carin kastade på en av hans födelsedagar?

Anders och Anna-Carin flyttade ihop och från Rue de la Cuve till en mysig takvåning med gigantisk balkong, lägenheterna i Bryssel har oftast fantasieggande planlösningar, och där levde de lyckliga flera av sina dagar, tills det var dags att flytta hem till Sverige igen.

I Stockholm köpte paret en villa i Mälarhöjden (eller är det Mälarviken? Nej, det är den där påhittade orten i Tre Kronor….) och snart kom äldste sonen Vide. Jag var där och hälsade på alldeles för sällan, men en gång var både jag och Emily där och hade en särdeles trevlig kväll! Anna-Carin och Emily fann varandra och diskuterade logopedi kvällen lång.

Sedan Anders började jobba halva sin tid i min hemstad Åhus har hoppet om att träffa hela familjen här nere vuxit. Och ryktet säger att familjen växer…

Kram på dig, Anna-Carin! Dementera och komplettera så mycket du vill!

Från Järpen kom en flicka och anslöt sig till vår teatergrupp Nebulosa nån gång 1988. Vi var mitt i repetitionerna av Kong Christians nattmössa, och Jenny hoppade genast in i några småroller och konspirationer som kan läsas om i tidigare avsnitt av denna serie. Hon imponerade stort på mig, och därför fick hon titelrollen i mitt förstlingsverk Snövit II. Intrigen var enkel, Snövit väcks av prinsen, men han faller henne inte på läppen utan hon stannar hos dvärgarna som har decimerats i både antal och rikedom. Snart får dock den elaka styvmodern reda på att Snövit överlevt och plötsligt är hela sagovärlden (samt diverse berättare, korpidrottare och tv-kockar) indragna i en fullkomligt snurrig historia som på nåt mysko vis gick ihop. Och jag måste medge en sak, jag minns inte hur det slutade, men jag tror Snövit stack med stålarna. Manuset tillät en hel del improvisation och det kom till stor hjälp när dekoren oväntat rasade på sista föreställningen.

Kul hade vi i alla fall och det gav mersmak för framtiden.
Vi har varit och spelat teater i Halmstad och Göteborg tillsammans. I Göteborg satte vi upp Den girige, där Jenny spelade en domare av nåt slag. Hennes fantastiska felsägning av ordet ”skräckstämning”, ”Vi ska inte skapa allmän sexstämning här!” blev en instant classic.

Jenny började sedermera leda egna barngrupper och utbildade sig vidare inom teaterkonsten. Numera har hon lämnat scenen och jobbar runt omkring den istället. Hon jobbade bl a ett tag som publikutvecklare på Malmö Stadsteater, och Malmö Stadsteater låg mittemot min arbetsplats, så en dag möttes vi där på Kalendegatan. Och först hajade jag till lite, för på senaste tiden har Jenny tyvärr spelat en roll i mitt liv som inte är så avundsvärd.
Jenny är nämligen Dödens Budbärare. Två gånger har hon fått den sorgliga uppgiften att berätta för mig att en god vän till mig har dött, och det ska hon veta att hon gjorde det på ett väldigt bra och finkänsligt vis båda gångerna.

Men den här gången hade alla överlevt. Jenny presenterade mig för sitt sällskap som den person som gjorde att hon valde teaterbanan. Och det, Jenny, gjorde mig oerhört stolt. Du verkar ha hittat rätt, och om jag har varit till hjälp i den processen så har mitt liv fått ännu mer mening. Numera är Jenny projektledare på ABF, och jag är ju rätt säker på att det är ett teaterprojekt av något slag.

Kram på dig, Jenny! Tack för alla skratt, all gråt, alla konstiga improvisationsövningar och speciellt stort tack för att du utvecklade mig till att gå och se Min Vän Fascisten på Malmö Stadsteater!

Jag har glömt exakt när det var jag träffade Ulrica första gången, men jag minns att det var hemma hos familjen Åkerman och Nathalie var inte så gammal, men ändå så gammal att hon kunde springa omkring och tjata om någon figur som kallades ”flaxakillen” eller nåt liknande. Och så var det sommar. Efter en del turer kom jag fram till att det måste ha varit 2003 när jag var hemma i Skåne på semester.

Nåväl, Ulrica är förlovad med en av mina bästa Trelleborgs-vänner, den godmodige Anders Kristiansson. Han har inte Facebook men förtjänar ett inlägg i alla fall, så jag hoppas Ulrica ursäktar om jag ägnar en stor bit av utrymmet till honom.

När jag började hänga i Trelleborg i början av 90-talet var Anders nästan alltid med. Det var tradition att fira nyår i hans lägenhet och många mytomspunna händelser har höljts i ett barmhärtigt dunkel sedan dessa högtider. Men en historia som tarvar sin berättelse är den om Anders och monsterraketen. En nyårsafton hade Anders köpt en riktigt maffig pjäs som skulle bli kvällens höjdpunkt. Det var mycket fuzz inför avskjutningen och peppen var på topp. När det så blev dags för tolvslag ville dock inte skräpet brinna av. Den annars så jovialiske Anders raseriutbrott tog nästan dataanimerade proportioner och flera tillhyggen användes för att i begynnelsen försöka tända raketen i alla fall, men på slutet var det nog mest hämnd i sinnet på den försmådde dynamitarden. En riktigt sedelärande berättelse hade slutat med en olycka, men den här gången hade Anders tur.

Vid ett annat tillfälle var Anders och hälsade på mig uppe på min studentkorridor i Lund. Han blev en väldigt populär gäst och när han skulle åka hem så skulle han vara lika väluppfostrad som alltid så han ville gå runt och säga hejdå till alla. Min korridorgranne Belinda, som verkligen var otroligt vacker, var inne på sitt rum, men Anders knackade på och vi tyckte vi hörde ”Kom in!” Vi kan ju inte rå för att Belinda stod i duschen. Med öppen dörr.

Sen kom dagen då Anders flyttade in i Jonas och Katharinas gamla lägenhet utan att berätta det för mig. Jonas och Katharina hade flyttat till huset mittemot och stod och skrattade på sin balkong när jag stod vilsen och förvirrad utanför trapphuset. Vid det besöket fick jag för första gången höra att Anders träffat någon. Denna någon visade sig vara Ulrica.

Och på den vägen är det. Anders och Ulrica flyttade ihop och skaffade två barn, men än har de inte knutit hymens band. Ringmärkta är de, så bröllop lär väl stå vilket årtionde som helst. Jag väntar med spänning på inbjudan, som du förstår, Ulrica, så kan det bli ett ganska underhållande tal…

Jag och Ulrica har träffats ett par gånger, Vi är inte nära bekanta, men hon verkar uppskatta och ta bra hand om Anders, se till att han inte spiller på sig och så, så hon får många pluspoäng i min bok.

Kram på dig, Ulrica! Och hälsa fästmannen med en klapp på gumpen. 😉