(Idag går jag verkligen loss på mina mest svårstavade vänner…..den här gången behövde jag två försök för att få rätt på förnamnet.)

En dag i Österängskolans aula fick jag mitt första minne av Giorgos, långt innan han blev ”en liten skum man med skägg” för en hel spääxvärld.
Jogge hade inte ännu odlat skägg, men han hade redan odlat sin andra stora talang. och den visade han upp när han satte sig vid pianot i aulan den där dagen. Jag har för mig att det var vid julavslutningen 1987. Som han spelade!

Några år senare dök han upp i Gillis, Kristianstad Nations gillestuga, och det tog ett tag innan jag kopplade ihop den mycket klädsamt skäggige mannen med virtuosen från Österäng. Men polletten trillade snabbt ner så fort han satte sig vid klaviaturet.
Det var alltid ännu lite mer fest när Jogge satte sig och drog igång introt till spääxets festslagnummer Nu ska vi festa.

En annan hjälteinsats var när han under spääxet Florence ackompanjerade Avslöjad-arian, och för varje bis så spelade han lite fortare. Publiken ville inte ge sig så till slut så gick han bara ut på scenen och bugade.

En sak som kanske inte alla som känner honom vet är att han är en sån där person som kan ”knäcka” med hela kroppen. När spääxet en gång var på turné i Växjö gav han en specialföreställning där han började med att knäcka fingerlederna, sedan handlederna, armbågarna, axlarna…och redan där var jag ett nervvrak av rysningar. När han sedan började knäcka med var och en av ryggkotorna ända ner till…ja, ni vet vad jag menar…gick obehaget motvilligt över i förundring.

En karaktär i spääxet Sokrates är döpt efter Jogge. Det var en liten skum skeppsredare från Rhodos som aldrig stod på scen men hette Papaspiropoulos ändå. Jogge stod dock på scenen i det spääxet med talroll, mig veterligen enda gången. Han frågade oraklet i Delfi varför träd satt ihop på mitten när både löv och grenar fördelade sig i varsin ände. Svaret var att om det inte hade varit så så hade trädet inte varit ett träd, utan en skog. Självklart. Vad oraklet egentligen sa hade Jogge lärt henne, det var grekiska för ”en lång stor kuk av trä”.

En dag överraskade han mig genom att titta tillbaka på mig när jag satt och tittade på Jeopardy. Det är mycket roligare att titta på Jeopardy om en känner de tävlande.

Odödliga repliker som i och för sig är extremt interna men ändå måste nämnas i min berättelse om Jogge är ”Ao ja, sicket fosk!” och ”Laaaars!”

Kram på dig, Jogge! Din musikalitet har jag alltid varit lite avundsjuk på.

This text will follow in english.

Nu tror ni säkert att jag ljuger, men jag lyckades faktiskt stava rätt till Krzysztofs namn redan i första försöket! Denna min mest z-späckade vän hade gjort succé i Scrabble-världen, men det var i Othello-världen jag mötte honom.

Krzysztof Szyszko är en glad och frodig polack som arbetar som läkare, och faktiskt gjort så på Lunds Universitetssjukhus om jag inte minns helt fel. Det kan ha varit i Ystad också. Han dök upp på Amsterdams EGP i juni 2003 som far till den lovande polske spelaren Lukasz och satte sig direkt själv vid spelborden. Han satt kvar i sju år. Hans sista turnering var polska mästerskapen i september 2010, efter imponerande 18 spelade EGP:er. Ett sånt turnerings-cv kräver en del resande, ska ni veta.

Vi har aldrig mötts på ett bräde och kanske växlat endast några ord på någon turnering, men jag minns honom som väldigt intresserad och verkligen inte den personlighet som jag associerar till läkaryrket. Lite mer som en go och glad busschaufför. En stor entusiast är han i alla fall, inte bara för Othello. Han reser runt i världen mycket och delar med sig rikligt av sina roliga resebilder på Facebook. Alltid roligt att följa, även om det kan vara svårt att förstå de polska bildtexterna.

Bamsekram på dig, Krzysztof Szyszko! (Yes, jag gjorde det igen!)

I bet you think I’m lying now, but I am so proud to have managed to spell Dr Szyszko’s name right at the first attempt! This my most z-sprayed friend would make an enormous hit in the Swedish Scrabble sphere, but instead we met through Othello.

Krysztof Szyszko is a big, happy polish doctor, and he has actually worked at Lunds Universitetssjukhus, if I’m not mistaken. Maybe it was in Ystad.He showed up at Amsterdam EGP in June 2003 being a father of the promising young player Lukasz Szyszko. But the big man sat down at the tournament board himself from the start. And stayed there for 7 years. His last tournament was the Polish Championships in September 2010, and by then he had played 18 EGP:s. A tournament resumé like that takes quite the amount of travelling, be sure of that.

We never met on a board and maybe only changed a few words during a lunch break through the years (my international career ended only one year after his started) but I remember him as very interested and absolutely not the personality I associate to a doctor. More like a jolly bus driver. 🙂 He’s a big enthusiast nevertheless, not only for Othello. He travels around the world and shares a lot of funny pictures from his trips on Facebook. Always amusing, even though he polish captions can be hard to understand mostly.

A big swedish hug to you, Krzysztof Szyszko! (Yes, nailed it again!)

Jag har i ärlighetens namn ingen aning om när jag träffade Margareta för första gången, men det borde ha varit nån gång i trakten runt 1987-1988.
Margareta är kusin Ottos fru. Hon har satt fyra barn till världen, varav hon fick hjälp av Otto med de två senaste.

Margareta är en fantastiskt kreativ person. Hon målar tavlor och har utställningar men gör också sina egna födelsedags-, jul- och tackkort, och ett av dessa tackkort hängde länge på anslagstavlan hemma i det bernerska köket. Jag kan försöka mig på att berätta historien bakom.
Jag tror det var nåt reklamutskick familjen Albrektsson fått. Det innehöll ett pussel som skulle pusslas ihop till ett T, men tricket var att man behövde tänka lite utanför lådan. Hela familjen slet sitt hår (sägs det) och blev både uppgivna och ilskna över att det inte lyckades. Enligt legenden kommer då moster Lena på besök och löser det på ett kick. Familjefriden återställd och Lena fick en skämtteckning med hela familjen i olika stadier av upplösningstillstånd runt köksbordet och pusslet liggande retligt olöst på detsamma.

Margareta är inte bara fantastiskt kreativ utan fantastisk på alla sätt och vis, alltid glad och trevlig och intresserad av vår stora och brokiga släkt. Hon har gått igenom en tuff tid nyligen, men är helt återställd och tillbaka i gammal god form! Vi träffades så sent som på Lenas 75-årsfest för en och en halv månad sedan.

Men som en liten avslutning av det här avsnittet vill jag även hylla slagfärdigheten hos min underbara Emily. Sommaren 2011 var hela släkten inbjuden till Blekinge för att fira kusin Olas femtioårsdag. Jag och Emily hamnade mitt emot Otto och Margareta vid ett av borden, och detta var första gången Emily figurerade som min flickvän i släktsammanhang. Under middagen frågar Margareta Otto, med hänsyftning på ett litet kusinbarn i lekisåldern som satt just bakom oss: ”Otto, hur gammal är den där lilla flickan?”. Emilys svar kom blixtsnabbt: ”Jag har just fyllt 32.”

Kram på dig, Margareta! Och hälsa så gott till Otto och resten av familjen.

This text will follow in english.

Som ni kanske minns så berättade jag att jag i början av projektet på Canon fick ta en del danska samtal. Det gick sådär, men jag pratade någon sorts hittepå-danska som säkert förstods men som naturligtvis inte uppskattades fullt ut. Det var en lättnad när danska linjerna fick förstärkning av Signe och Anette.

Pedram tog snart de två unga danskorna under sina små vingars skugga och eftersom han bodde hos mig blev det naturligt att även jag ganska snabbt lärde känna Anette. Signe gick en kort karriär på TechTeam till mötes, med ett ganska grymt och bryskt avsked som slutpunkt, men Anette blev kvar länge, kanske lite längre än hon själv hoppats.

Anette bodde i en lägenhet i min stadsdel tillsammans med några andra danskor. Det var faktiskt så att värdinnan, en äldre dam som hyresvärdar ofta är i Bryssel, föredrog och nästan uteslutande hyrde ut till just danskor. Varför har jag glömt, men det var i alla fall inte så att hon var danska själv.

Efter att vi slutat jobba tillsammans höll vi kontakten via mail och senare Facebook, och när jag på påsken 2007 gjorde ett återbesök i Bryssel så råkade Anette också vara i stan och kunde närvara på en improviserad 36-årsfest. Sen dess har vi inte setts, Anette har flyttat runt i Europa en del, om jag hängt med i alla turer, men nu är hon tillbaka i hemlandet sedan en tid. Hon bor i Köpenhamn, precis som Henna Välikangas. Hm, var det någon som tänkte återträff…,

Kram på dig, Anette. Jag funderade på att översätta det här inlägget till hittepå-danska, men det är inget skriftspråk, så det får bli engelska istället.

As you may remember I told you before about how I took danish calls in the beginning of the Canon Helpdesk project. I used some kind of make-believe-danish which was understood but not always appreciated. It was a big relief when the danish lines was strengthened with the talents of Signe and Anette.

Pedram soon took the two danish girls under his small wings and since he lived with me I too naturally soon got acquainted with them. Signe’s career on TechTeam was short with an abrupt and cruel end, but Anette stayed long. Maybe a little longer than she herself had hoped for.

Anette shared an apartment with a couple of other danish women. Actually the land lady, en old woman as so many landlords in Brussels are, preferred and almost erxclusively signed female danish tenants. I have forgotten why, I only remember that she wasn’t danish herself.

Since we stopped working together we kept in touch via mail and later Facebook, and when I took a comeback tour to Brussels in Easter 2007, Anette happened to be in town and could attend an improvised 36th birthday party. We haven’t met since, Anette has moved around across Europe quite a bit, if I don’t remember it wrong, but now she is back in the mother land. She lives in Copenhagen, just as Henna Välikangas. Did someone say reunion….?

Hugs to you, Anette! At first I planned to write this in make-believe danish, but that’s not a written language. So I used make-believe english instead.

Konstigt med vilka ovidkommande detaljer man minns. Exempelvis minns jag att Andreas inte var där första dagen på naturvetenskapliga linjen hösten 1987, därför hamnar han efter Lotta i den här uppräkningen.

Jag minns att han var en udda fågel bland alla Åhus- och Kristianstadsborna. Andreas bodde (i närheten av) Näsum och det var ju inte centralt precis. Och så minns jag speciellt en av hans bilar, Simcan. Vådliga turer på dess flak ger ett skimmer av laglöshet och äventyr över våra ganska tama skolår.

Andreas var närvarande på ett annat sätt en gång när familjen Berner reste till Kalmar där den andra familjen Berner bodde. Under färden passerade vi plötsligt en vägskylt som talade om att en väg vi passerade hette Råsbäcksvägen. Och när detta nämndes framme i Kalmar så visade det sig att min faster Gullvi hade känt Andreas pappa Christer när de var unga. Världen är ändå bra liten.

Och så minns jag åtminstone bitar av Andreas 18-årsfest, som han delade med två andra i klassen och som gick av stapeln på Fjälkinge Gästis. Men det behöver vi ju verkligen inte gå in i detalj på.

Andreas är en av de få från min gymnasietid som jag fortsatte umgås med efter studenten, även om det kanske inte var så länge. Hans bror Jonas och han började umgås med Andreas Ohlsson ett tag, men efter nåt år försvann Andreas R ur mitt liv. Det tycker jag är lite synd, och när jag hittade honom på Facebook var det självklart att lägga till honom.

Andreas bor numera i Kävlinge, alltså väldigt nästgårds, är gift och har två barn.
Kram på dig, Andreas! Vad sägs om en liten nostalgisk återträff?

Jag började naturvetenskaplig linje på Österängskolan i Kristianstad hösten 1987. I min klass fanns den vackraste flicka jag dittills hade sett. Det var Lotta. Hon var så vacker så att helt främmande killar stannade upp och sa det till henne, på ett välartikulerat och artigt sätt till och med. Ja, det hände i alla fall en gång…och nej, det var inte jag själv som gjorde det på första skoldagen. Jag blev aldrig kär i Lotta, hon var alldeles för uppenbart out of my league. En gång när jag var helt overkligt självsäker bjöd jag henne i och för sig på höstbal på Kantarellen, men det var mest för att jag hade gått danskurs och inte ville att den lärdomen skulle gå till spillo, samt att vi båda ville gå men inte ensamma. När vi sedan dansade på balen var Lotta milt uttryckt inte imponerad. Jag gick vidare nåt år till på kursen och tog revansch på´studentbalen. 🙂

Lotta hade dessutom en gudabenådad sångröst, som hon hade fått pris för. Jag minns speciellt en strong insats på en terminsavslutning när hon skulle sjunga en humoristisk aria om fru Popsens mops. Dessvärre blev Lottas ackompanjatör sjuk lagom till framträdandet och Lotta beslutade framföra stycket a cappella. Ytterst imponerande om inte publikvänligt.

Sedan hamnade vi på samma scen under sista året på gymnasiet. Pjäsen var Socker-Conny och jag spelade halva titelrollen. Vi hade fått den vilda idén att huvudrollsinnehavaren som visuell effekt skulle spelas av två personer samtidigt. Det funkade faktiskt oväntat bra. Nedan publicerar jag några bilder från den tiden som Lotta lagt ut på Facebook. Tack för dem, Lotta, härlig nostalgi.

Så måste jag till slut få berätta en liten rolig historia som kanske inte framställer Lotta i den bästa dager, men å andra sidan så är det säkert preskriberat nu. I Melodifestivalen 1989 hade Lisa Nilsson slagit igenom med en sång som helt enkelt hette ”Du”. Hon hade bara blivit fyra, men sången hade varit min favorit. Veckan därefter diskuteras festivalen i klassen, eftersom det här var på den tiden då det bara fanns två kanaler och ALLA såg samma program. Jag var inte lika nördig med Mello då, men jag hade ändå min åsikt klar.
”Jag tycker ‘Du’ borde ha vunnit!” sa jag varvid Lotta svarade generat: ”Men du har ju inte hört mig sjunga ännu!”

Lotta är numera lärare i Simrishamn, har tre barn och är minst lika vacker fortfarande.
Kram på dig, Lotta!

En sommardag 1986 ringde telefonen hemma i Åhus. En ung norrlänning presenterade sig som Bengt Ericsson och undrade om han fick komma och hälsa på och utmana Nils på Othello. 1986 innan Google eller ens Internet fanns var detta ganska speciellt. Benkt (som han senare blivit mera känd som) var biten av Othello och ville börja turneringsspela. Naturligtvis fick han komma och hälsa på när han nu ändå hade vägarna förbi.
Han kom och han spelade ett par matcher mot Nils med ganska väntat resultat (Nils vann komfortabelt) och sedan var det min tur att få ge amatören en lektion. Och så vann han! Min harm var omöjlig att dölja, jag var en om möjligt ännu sämre förlorare på den tiden.

Benkts Othello-karriär efter detta är häpnadsväckande! Han har aldrig blivit svensk mästare eller så, men utan honom skulle Sveriges, och kanske inte ens världens Othello vara lika livaktig som den fortfarande är. Direkt efter besöket i Åhus åkte han upp till sin hemstad Norrköping och började åka runt på skolorna där och snacka och spela Othello. Efter några bakslag och dåligt intresse blev det plötsligt full fart i Navestad. Och på den vägen är det.

Benkt är helt sagolik på att entusiasmera och engagera folk. Jag har inte träffat honom en enda gång utan att få reda på eller bli indragen i en ny djärv plan. Och ofta förverkligas de. Än är det romaner med Othello-tema, än är det paraplyorganisationer för svensk brädspelsverksamhet.

Benkt spelar alla spel. Han har spelat VM inte bara i Othello utan även i Rummikub, och säkert nåt annat spel som jag glömt också. Däremot har vi inte fått se honom på en Scrabble-turnering ännu, även om jag är säker på att han skulle klara sig utmärkt. Han lovade att komma till Scrabble-SM nu i höstas, om han inte var dubbelbokad. Jag misstänker att han visste att han redan var dubbelbokad redan när han kom med det löftet. Men det är OK, Benkt, jag gillar dig ändå.

Jag träffade honom nyligen och fick reda på att han nu har blivit professionell Othello-arbetare. WOF (Världsothelloförbundet) har skaffat ett kansli i Stockholm och där jobbar Benkt, samtidigt som han är ordförande för förbundet. Ganska bra marscherat för en man med rätt begränsade engelskakunskaper! Jag är bara avundsjuk, önskar att Scrabble också var en världssport. Ja, det är det ju, men jag menar Scrabble på svenska. Med kansli i Staffanstorp.

Kram på dig, Benkt! Tack för alla fantastiska turneringar och historier!

This text will follow in english.

Peter var ingen nära bekant på jobbet. Jag tror inte vi pratade om något annat än jobb de få gångerna vi hade en konversation. När vi hade det så rörde det sig oftast om att låna saker från lagret. Jag minns Peter som en tyst, stor, trygg och kunnig supporttekniker. Och jag minns att han ritade.

När han la till mig på Facebook en dag 2010 blev jag smickrad, som jag alltid blir när någon vill kännas vid mig. Kände vi varandra? tänkte jag sedan. Nej, det gjorde vi ju inte, men jag har som policy att acceptera alla vänförfrågningar jag får från folk som jag träffat. Sedan dess har jag lärt mig att Peter var och är mer än bara en supporttekniker, såklart. Han är en konstnär! Om det är han som ritat de fantastiska porträtten han postar på sin tidslinje, vilket jag tar för givet, så är han dessutom en riktigt talangfull sådan. Undrar om han ställer ut?

Peter är också den första av mina gamla TechTeam-kollegor i denna genomgång som visar sig fortfarande jobba för företaget, eller han kanske bara är seg med att uppdatera sin Facebook-sida? Vem är inte det, handen på hjärtat?

Kram på dig, Peter!

Peter was no close acquaintance of mine at work. I don’t think we discussed anything but work the few times we had a conversation. When we had one it was almost always about borrowing items from the storage room. I remember Peter as a silent, big, secure and competent support technician. And I remember vaguely that he drawed.

When he added me at Facebook in 2010 I was flattered, as I always gets when someone gives me his or her attention. Did we know each other? was my second thought. No, we didn’t, but my policy is to add everyone who adds me and I have met. Since then I’ve come to know Peter as not just a support technician.

The man is a true artist! If he has drawn the fantastic portraits he posts on his timeline, which I take for granted, he is very skilled and should have his own exhibitions.

Peter is also the first one of my old TechTeam colleagues in this Friend project who still works at the same company, even though it partly changed its name. Or maybe he’s just a little slow on updating his Facebook About page? Aren’t we all, come to think of it?

Hugs, Peter! Keep the art coming!