Just nu gör jag lite reklam på Facebook för en blogg som heter Bokomaten.

http://bokomaten.blogspot.se

Varför gör jag nu det? Dels för att jag tycker den är läsvärd och för att den skrivs av en god vän till mig, men även för att Bokomaten bjudit in mig att gästblogga! Det är inte så lite stort för mig, det!

Jag har fått en väldigt fin bok som jag ska recensera, och jag tänker inte avslöja vilken det är utom att den är känd från TV och handlar om ett av mina stora intressen, än så länge helt utelämnat från den här bloggen.

Hoppas många av er går in på Bokomaten, läser och gillar på Facebook!

I förra veckan kunde oroliga läsare följa min långa berättelse om Härskarflyttlådan. Oroliga var de förmodligen för min mentala hälsa. Har ni inte läst berättelsen så klicka och läs nedan.

Sagan om Bauhaus I: Lådans föräldraskap

Sagan om Bauhaus II: Sagan om de två adresserna

Sagan om Bauhaus III: Sagan om stuvarkungens återkomst

Tro det eller ej, men sagan bygger på en sann historia. Låt gå för att den är väldigt löst byggd, men låt mig ändå likt Daniel N Stern i Ett litet barns dagbok (ett läsmåste för alla blivande föräldrar) även förklara vad som egentligen hände.

Mina föräldrar kom ner till Lund för att i första hand avlämna lite grejor de hade med sig från broder Nils i Stockholm. Ni såg ju bild på skötbordet tidigare i veckan. Dessutom ville de bjuda oss på lunch som en försenad födelsedagspresent. Denna intogs på Mat & Destillat, f d Konditori Lundagård och när vi ätit färdigt frågade jag om de ville hjälpa oss att åka och köpa flyttlådor. Ja, det hade de inget emot. Jag var bergsäker på att Bauhaus, som i tester visat sig vara de enda flyttlådorna värda namnet, fanns ute på Nova här i Lund, en villfarelse som jag i efterhand visat mig inte vara ensam om.

Eftersom jag hittade bäst i Lund så fick jag köra och där och då var det nog det korrekta beslutet. Ute på Nova lyste dock Bauhaus med sin frånvaro och efter lite googling fick jag bita i det sura äpple som var att Bauhaus inte alls finns i Lund! Hur kan något sådant vara möjligt, ärligt talat?

Nåväl, if it’s got to be good, it’s got to be Bauhaus, så att svänga in på Rusta och köpa deras origamikonstruktioner var inget alternativ. Jag läste elegant fel på adressen och vi for iväg mot Arlöv, jag nu övertygad om att Burlöv Center var vårt mål. Pappa Bengt fick läsa kartan på min skruttiga och lynniga iPhone 4 (måste bytas innan Åsa-Nisse kommer!) och även om han är en rackare på PowerPoint och PhotoShop så har han inte vana av SmartPhone och hur man navigerar en sådan. Speciellt dess usla kartfunktion kräver ett lite mer tränat och tålmodigt sinne. I efterhand måste konstateras att allt gått bättre om vi bara bytt förare och jag läst kartan istället.

Efter ett kort stopp, ett par svordomar och en ny googling i ett radhusområde i Arlöv styrde vi mot Nornegatan ute på Svågertorp. Efter att vädret varit vackert hela dagen började det plötsligt regna lite lätt. Väl inne på Bauhaus blev vi först omsorgsfullt ignorerade av en dam som ironiskt nog satt i informationsbåset och gjorde vad som endast kan beskrivas som ingenting. Sedan fångade vi in en betydligt mer pratsam och serviceinriktad person som pekade ut både flyttlådor, kassor och kundtoaletter, våra tre primära mål med besöket och som alla låg på samma ställe. På vägen spanade jag in lite snyggt badrumsporslin, eftersom det är hyperaktuellt, men hann inte stanna nån lång stund.

Flyttlådor köpes helst i buntar om tio. Två sådana buntar införskaffade jag. Tillbaka vid bilen drogs nästa streck i räkningen; Buntarna gick inte in i bagageluckan, inte heller i baksätet. Med lite våld fick vi in en bunt i baksätet, men då blockerades sikten bakåt och Lena skulle antingen behöva åka i bagaget eller tolka på rullskridskor efter.

Skam den som ger sig, för en problemlösare som jag som kan tänka utanför (flytt)lådan var det inte svårt att komma på en lösning. Om man lossade på buntbandet så kunde lådorna med lite böjning vid införandet, passa in i bagaget i alla fall. Och har man inte någon kniv så kan man alltid använda något annat halvvasst, som exempelvis nyckeln till tvättstugan. Och på så vis visade jag prov på en av vår familjs superkrafter, att packa!

På hemvägen fick Bengt köra, och jag satt i passagerarsätet och skötte kartläsningen. Det gick helt utan problem, och jag insåg vilket bra exempel denna resa varit på mitt ledarskap, min stresstålighet och min problemlösningsförmåga. Samtidigt hade flera sedelärande misstag begåtts som jag kan applicera på och undvika i en arbetssituation.

Dessutom är det roligt att leka med olika stilar i sitt berättande.

Kreativ, ledare med förmåga till snabba beslut, problemlösare ut i fingerspetsarna, där har ni mig. Vilket företag skulle inte ha behov av mig?

Läs mig! Sprid mig! Behöv mig! Här är mitt CV!

 

Hej och välkommen till detta utvecklingssamtal mellan mig och dig.

Nu har jag ju skrivit för dig i en månad och du har läst så mycket du orkar, det förstår jag! Och tro inte att jag är otacksam, varje insats räknas och älskas! Jag är till stor del till för att underhålla dig på det sätt jag förmår. Jag har sällan gjort något så roligt som detta, och av alla mina bloggar är det här den bästa. Och det vill inte säga lite med tanke på att min förra blogg gav mig en familj i förlängningen!

Men samtidigt driver jag den här bloggen som en resultatinriktad rörelse. Mitt önskade resultat är att nå ut vitt och brett, att ordet ska spridas i hela Skåne: Här sitter det en kreativ, produktiv, effektiv man i sina bästa år och väntar på drömjobbet! Någon därute, kanske inte du men någon som känner någon du känner har det kanske? Kanske du känner nån i Dals-Långed som känner nån i Prag som råkar känna någon på Lilla Fiskaregatan i Lund som just nu behöver en skribent eller administratör eller intervjuare? Det kan du inte veta, och jag vet det ännu mindre. Hitte jag den annonsen på Monster (jajamän, jag behärskar t o m konjunktiv!) och skickade in en ansökan skulle jag snabbt drunkna i en flod av andra ansökningar, många av typen ”jag måste, förmedlingen tvingar mig” och min chans att tränga igenom och framstå tydligt mot den gråa massbakgrunden förminskas.

Det är därför jag tjatar och tjatar om det här med att läsa, dela och gilla. Redan där är du säkert redan jätteduktig. Du har t ex orkat läsa den här texten så här långt, det är det inte alla som har!

Nu tänker jag börja prata i liknelser. Det brukar vara effektfullt och pedagogiskt.

En man sitter på en parkbänk. Han är barfota. Det snöar. Mannen har bott hela sitt liv i ett hål i marken med Svenska Akademins Ordlista som talbok, inläst av författaren, som enda sällskap. Han vet inget om moderna bekvämligheter, men i morse bulldozrades plötsligt taket på hans hål bort och en helt ny värld kom i dagen. Han kravlade upp ur hålet och fann sig vara i en park. Eftersom han lyssnat på sin talbok visste han alla ord i svenska språket, men inte deras betydelser.

Det börjar bli kallt om fötterna och han undrar så vad som kan göras åt detta. En äldre dam går förbi och får syn på den barfota mannen som sitter och fryser, och tänker att han skulle behöva ett par skor! Hon går fram till honom och säger: ”Jag gillar skor, då blir fötterna varma. Skoförsäljaren borta på affärsgatan säljer skor, dom gillar jag.”

Mannen blir genast intresserad men vet ju inte vad en skoförsäljare eller en affärsgata är, bara att de finns och vilken ordklass de är, substantiv, och kvinnan går iväg utan att säga mer. Snart kommer en medelålders man gående, stannar vid parkbänken, tittar på den barfota mannen. Den barfota tittar nyfiket på den nyanländes fötter. ”Jag ser att du beundrar mina skor”, säger den nyanlände. ”Visst är de snygga?! Och vattentäta med, bra så här när det snöar! Jag har köpt dem hos skoförsäljaren borta på affärsgatan. Vill du kanske prova dem?” Och eftersom barfota mannen bott i ett hål i hela sitt liv och inte vet att det är sjukt suspekt att gå omkring och erbjuda sina skor till folk så tackar han ja. Oj, vad sköna fötterna plötsligt känns! Men sen måste den andre gå till konditoriet och köpa lussebullar och ber om att få tillbaka sina skor. Vilket han också får, man behöver inte vara oförskämd bara för att man bott i ett hål. Han hinner inte ens fråga vad en skoförsäljare är eller var en affärsgata kan finnas.

Samtidigt går en ung flicka ner för affärsgatan i staden. Utanför en skoaffär läser hon en skylt. ”Världens bästa skor bortskänkes om du kommer hit barfota!” Det låter så fruktansvärt komiskt det där att flickan skrattar rakt ut och börjar ropa till alla hon möter: ”Du får världens bästa skor om du är barfota!” Hon möter en äldre dam och ropar till henne. Damen skrockar och säger: ”Det var trevligt, jag gillar skor!” Flickan möter en medelålders man med en påse lussebullar i handen och ropar även till honom. ”Jag har redan skor från den affären”, svarar mannen . ”Visst är dom snygga? VIll du ha en lussebulle?” Flickan, som INTE bott i ett hål i hela sitt liv, tackar nej och går lite fortare när hon fortsätter. Ut i parken springer hon, och där ser hon på avstånd en man på en parkbänk. ”Du får världens bästa skor om du är barfota!” ropar flickan till den främmande mannen på bänken. ”Jag ÄR barfota!” säger mannen. ”Men kom då!” ropar flickan, ”Jag visar dig dit!”

Och sen levde den barfota mannen (som inte var barfota längre utan nu bara var en spritt naken man i världens bästa skor), flickan och skoförsäljaren lyckliga i alla sina dagar ända tills i morgon. (Ja, det är då dom kommer krocka med glassbilen. *internt spääxskämt*)

Hänger ni med? Alla de där människorna gjorde på något sätt reklam för skor, och alla sätten var framgångsrika och uppskattade, men olika mycket.

Det är jättebra att gilla. Det är ännu bättre att dela. Jag blir glad för allt. Men allra bästa och varaktigaste hjälpen ni kan ge mig är det jag nu ska beskriva. Detta gäller bara de av läsarna som har Facebook, ni som inte har Facebook får naturligtvis också tipsa folk om min blogg, men där har jag inte kommit på en lika lätt metod som den jag nu ska beskriva.

Gå in på Banjo söker jobb!:s Facebook-sida. Om du går in via vanliga internet så hittar du under omslagsbilden en ruta som berättar hur många av dina vänner som redan gillar sidan. Om du går in via appen (iPhone) så får du scrolla ner en bit, men listan med vilka vänner som gillar sidan, dyker snart upp.

Under den uppgiften står det ”Bjud in vänner att gilla den här sidan” och sedan följer en rullgardinsmeny där alla dina vänner som inte gillar sidan eller inte blivit inbjudna att gilla sidan finns valbara, med dekorativ och funktionell knapp med texten ”Bjud in” vid sidan om sig. Klicka på alla ”Bjud in”-knappar i listan! Om du tycker det känns lite pinsamt så kan du sålla ut dem som inte förstår svenska, det ska jag faktiskt medge att jag gjorde själv. Även de få minderåriga jag har i min FB-krets slapp inbjudan. Och de enstaka avlidna.

Det tar inte lång tid alls, ens om du har hundratals vänner. Jag bjöd in mina vänner på knappt en minut och jag har 370. Ni behöver aldrig göra det igen.

När du gjort det så meddela mig på något sätt, här på bloggen eller via Facebook eller ring mig gärna om ni har mitt nummer, så ska jag skriva en liten välkomstgrej till dem på Facebook-sidan så de förstår vad det är de har blivit inbjudna till. Hör gärna av dig av annan anledning också, t ex om du vill diskutera hur illa den där liknelsen egentligen haltar.

För någonstans, ingen vet var, sitter det en person som behöver just mig på just sin arbetsplats. Det kan vara en vän till dig. Eller till din vän. Eller till den vännens….ja, ni fattar principen. Jag säger som min coach Malin: Diskvalificera inte dig själv, och diskvalificera inte ditt kontaktnät!

Läs mig! Sprid mig! Behöv mig!

Kärlek till alla! Tack för samtalet!

 

 

Varje dag får jag mail från Monster på 10 jobb som jag skulle kunna söka. Eftersom jag har bett dem att skicka alla jobb i hela Skåne, så blir det ganska slumpmässigt. Ibland dyker det dock upp intressanta annonser. Som idag, på självaste långfredagen!

Ett företag i Helsingborg söker kundtjänstadministratörer. Företaget är världsledande inom ”self-adhesive label materials”, och den spontana översättningen av detta blir i min hjärna ”klistermärken”. Eftersom jag som liten samlade på klistermärken, både med och utan lukt, så blir jag genast nyfiken på vad en kundtjänst för klistermärken får för typ av samtal…

*RING!*

”Välkommen till Klistermärkesföretaget! Du talar med Johan, vad kan jag hjälpa till med?”

”Ja hej, Astrid Edklint från Söders höjder här! Jag har just köpt ett ark av era produkter tlll mitt barnbarns barn och nu verkar de inte fungera. Arket fastnar inte på något material!”

”Jaha, vilka material har ni provat?”

”Ja, märkena är bilder på Justin Bieber, så först försökte vi sätta upp dem i taket över hennes säng, men de ramlade ner nästan direkt. Det är väl gips eller nåt. Sedan provade hon att fästa dem på huden, men de föll bort så fort hon tog på sig en tröja!”

”Det låter egendomligt, låt mig titta i felsökningsmanualen….har du klistermärkena med dig nu?”

”Ja, jag kan knappt slita ögonen från dem, men det beror inte på att de har börjat fungera, vilket i och för sig hade varit typiskt nu när jag ringt till supporten och allt!”

”Om du vänder på dem och känner på baksidan…”

”Vänta, nu går du fort fram, tänk på att du har att göra med en gammal dam!”

”Ok, förlåt, vi tar det stegvis. Vänd på klistermärket..:”

”Det är gjort!”

”Känn nu på baksidan av klistermärket…”

”Är det sidan jag vänt mot mig nu, eller menar du att jag ska känna på den sidan som är baksida för mig nu, alltså framsidan?”

”Nej….förlåt för att jag uttrycker mig otydligt….känn med fingrarna på den sidan som inte pryds av Justin Bieber!”

”Aha, det har jag inte gjort tidigare, den andra sidan har jag fingrat på en hel del….vilken del av baksidan ska jag röra vid?”

”Det spelar faktiskt ingen roll.”

”Ojoj, då blir det svårt….tänk som jag sa på att jag är till åren kommen….”

”För anständighetens skull kan vi säga att du kan röra den övre baksidan av Justin.”

”Det är gjort!”

”Klibbade fingret fast?”

”Nej, inte alls, det är ju det jag säger hela tiden! Finns det inte någon annan jag kan få tala med?”

”Häng med mig nu, Astrid, jag tror vi har kommit på något här. Ser du att det är som en skåra på baksidan?”

”En skåra…ja, den ser jag! Fantastiskt, hur kunde du veta det?”

”Det är inte så konstigt, jag är van och får såna här samtal flera gånger om dagen! Se om du kan böja skåran lite lätt så att den så att säga blir större?”

”Är det säkert? Går den inte sönder då?”

”Inte om du böjer försiktigt. Slit inte utan böj bara lite, lite….”

”Jag försöker…..nej, vad var det jag trodde!? Nu gick baksidan sönder. Det är ju typiskt!”

”Ingen fara, det är så det ska gå till. Ta nu bort det som började lossna från baksidan. Det är ett skyddspapper som ska tas bort för att du ska kunna använda klistermärkena!”

”Är det inte bäst att jag går tillbaka till butiken i alla fall? Var ligger er närmaste serviceverkstad?”

”I Mogadishu.”

”Oj…då kanske jag får göra ett försök själv i alla fall. Jag tar av det där….vad kallade du det?”

”Skyddspapperet. När det ä borttaget så känner du på ytan som nu blottlagts. Är den klistrig?”

”Ja, det vill jag lova! Tänk att det var så enkelt! Jag är helnöjd, tack för en underbar support, ni är hjältar allesammans enligt mig!”

”Tack så mycket, alltid roligt att kunna stå till tjänst! Nu skulle jag gärna vilja ha din e-mailadress så att vi har något att gå på om du ringer igen och vi behöver hitta ditt tidigare ärende….”

”…mmmfffmmmhhmpf….”

”Oj, jag glömde visst säga att ni ska akta er för att placera aktiverat klistermärke på läppar eller andra andningsvägar. Det står på första sidan i bruksanvisningen som medföljer och som också finns att ladda ner från internet. Men det gör ingenting, vi kan hoppa över det där med email-adressen. Vill ni att jag ska koppla er vidare till 112?”

”…..mmmffmmmfffhhmmm…”

”Inte det? Tack för att ni ringde, och ha en bra dag!”

 

Men när jag läser vidare i ansökan så visar det sig att UPM Raflatac självklart inte sysslar med såna klistermärken, utan mer etiketter och emblem inom förpackning och industri. Dessutom passar min kompetensprofil in riktigt bra, så det blir nog så att jag skickar iväg en ansökan. Erfarenheten har jag garanterat!

Jag skickade just in min absolut kaxigaste jobbansökan hittills. Så här löd den ungefär:

Hej,

Det här kan vara både den kortaste och längsta ansökan du någonsin fått.

Om Banjo-Herren

Med vänliga hälsningar

Johan Berner

För att vinna måste man våga!

Ibland har jag tilltalats av tanken på att ha en affär. Första gången jag nämnde detta tittade Emily konstigt på mig, men eftersom det snabbt framkom att jag menade butik så ändrade hon sig fort.

Jag har alltid varit predikant och missionär för det jag tror på. Vill jag ha igång Scrabble-spel på min ort så startar jag en Facebook-grupp och letar upp en passande lokal, tycker jag en viss hemelektroniktillverkare är bra så rekommenderar jag alla att köpa den, och sist men inte minst; tror jag på mig själv så startar jag en blogg med enda syfte att få andra att göra det också!

Men det är just tron på produkten som är primär för mig! Jag skulle kunna sälja min egen mormor, om jag fortfarande hade någon, men bara om jag tyckte om henne! Min yrkesbana började i mitten av 80-talet i en glasskiosk i Åhus som nått visst nationellt rykte, nämligen Tre Toppar. Där såldes på den tiden Åhus Glass och bakom det företaget stod min morbror och hans barn. Redan på den tiden var det viktigt med kontakter.

Glass trodde jag stenhårt på, och dessutom var den inte svårsåld ens om det regnade. Åhusborna är galna i sin glass och en lång kö såg jag som en utmaning.

Under studietiden i Lund var behovet av extra inkomster stort så jag sökte mig till ett telefonförsäljarföretag. Första passet blev jag placerad i en fyrklöver med tre andra säljare och vi fick ringlistor till nyblivna mödrar på vilka vi skulle sälja Barnens Bokklubb för Richters förlag och erbjuda ett välkomstpaket med två valfria paket, bl a Mini-Hopp i Sagolandet. Jag minns den boken bäst för det var den jag valde att lägga fram som första exempel. Bamse trodde jag nämligen också stenhårt på. Det gick ganska bra, men mest fick jag suckar och barnskrik i örat. Är det en medveten taktik av bebisföräldrar att låta battingarna svara när det är Okänt Nummer? Det lär jag snart bli varse.

Mitt emot mig satt en kvinnlig säljare och började varje samtal med ”Hej jag heter Ann-Marie och jag ringer från Ritschers förlag.” Ratsch filibombombom, tänkte jag och fortsatte med mitt. En vill ju inte visa sig som en besserwisser i onödan och ingen verkade ju rätta henne. När hon hållit på en timme insåg jag dock vem det var som drabbades värst av det här, nämligen jag själv, reste mig upp och påpekade för henne att förlaget hette Richters. Hon hävdade att det var det hon sa och fortsatte ritscha passet ut.

Nästa pass fick jag ett nytt uppdrag. Nu skulle jag sälja motortidningar! Mitt motorintresse var redan då obefintligt och säljandet blev helt utan hjärta och hjärna. Eftersom jag insåg att jag gjorde tidningsförlaget en otjänst att som så pass inkompetent kontakta presumtiva kunder gick jag till teamledaren och frågade om jag kunde få sälja något annat. Det gick inte för sig alls, så då bad jag vänligen om att få säga upp mig och lämnade in mitt headset.

Har du mitt intresse, så har du min dedikation! Min effektivitet och servicekänsla gör mig till en utmärkt säljare, även om mitt CV inte visar så mycket erfarenhet inom området.

Läs mig! Köp mig! Sprid mig!